När Olof Palme förlorade valet 1976 sa han att han lämnade över ”ett dukat bord” till den tillträdande borgerliga regeringen. Det var en överdrift. Den svenska ekonomin var inte i bästa skick efter det tidiga sjuttiotalets oljechocker.

Om den borgerliga allians som vann årets val kan man däremot med rätta säga att den slår sig ned vid ett dukat bord.  Statsfinanserna är urstarka och vi är mitt inne i en högkonjunktur. Bättre förutsättningar än så kan ingen ny regering önska sig.

Den borgerliga regeringen har en egen, om än knapp, majoritet i riksdagen. Om de fyra borgerliga partierna kan hålla sams lär de inte ha svårt att få igenom sina förslag i riksdagen.

I likhet med 1976 vann de borgerliga valet därför att de lyckades göra troligt att de lika bra som socialdemokraterna kan slå vakt om välfärden.

Statsvetaren Bo Rothstein skriver i en eftervalsanalys i Dagens Nyheter att regeringsskiftet i en mening kan ses som en framgång för den socialdemokratiska samhällsmodellen genom att moderaterna under Fredrik Reinfeldt övergett sina systemskifteskrav och sin nyliberala ideologi.

Det är väl blåögt. Vad moderaterna insett är att samhället inte kan omvandlas i ett slag. Det nya med de nya moderaterna är att de bekänner sig till de små stegens strategi.

Men färdriktningen är klar. I etapper ska offentlig egendom säljas ut, kommunal verksamhet konkurrensutsättas, socialförsäkringarna omvandlas i riktning mot grundskydd och skatterna göras mindre omfördelande.

På område efter område ska skapas fullbordade fakta. Varje steg för sig kan te sig oskyldigt, men målet är ett annat samhälle där det som förlorats bara med svårighet kan återskapas.

Många orsaker till valförlusten
Det finns många orsaker till socialdemokraternas valförlust. Fiaskot i EMU-omröstningen, misslyckade avregleringar som drabbat partiets väljare och de senaste årets politiska affärer – allt detta har bidragit till att fjärma partiet från sina väljare och minskat kampviljan hos de partiaktiva. Men den avgörande orsaken till valförlusten är utan tvivel att partiet inte klarat sin viktigaste uppgift – arbete åt alla.

I valrörelsen begick Göran Persson det obegripliga misstaget att försöka tona ned betydelsen av den höga arbetslösheten, när han istället borde ha förklarat vad det handlar om: ett marknadsmisslyckande som inte kan rättas till med mer marknad utan som kräver en kraftfull ekonomisk politik. Att alliansens politik för att få ned arbetslösheten snarast gör saken värre – se Anne-Marie Lindgrens artikel på debattsidan i detta nummer – var inte något som väljarna uppfattade eller trodde på.

För facket är valutgången bekymmersam. En sak är att många fackligt aktiva ogillar åtskilliga inslag i alliansens allmänna politik – den tvingas de efter valutslaget att motvilligt finna sig i.

En helt annan sak är om alliansen försöker ändra spelregler och maktbalans på arbetsmarknaden till förmån för arbetsgivarna. Försök i den riktningen kommer att sluta i en hård konfrontation mellan regering och fack.

Oklara planer och arbetsrätten och konflikträtten
Alliansens planer när det gäller arbetsrätt och konflikträtt är ännu oklara. I dagsläget mest illavarslande är deras ogenomtänkta och outredda förslag om försämrad a-kassa. Tänker alliansen verkligen med en smal riksdagsmajoritet driva igenom beslut som innebär att fackets medlemmar får betala dubbelt så mycket för en försämrad försäkring?

I praktiken är ju det vad de borgerliga sagt sig vilja göra. Utgifterna för a-kassan är mer än väl täckta av den arbetsmarknadsavgift som tas ur det löneutrymme som löntagarna avstått från i avtalsförhandlingarna.

Alliansen säger sig vilja ha goda relationer med parterna på arbetsmarknaden. Det säger varje nytillträdd regering, men om detta ska uppfattas som annat än tomt prat måste alliansen undvika att söka strid med facket om dess grundläggande rättigheter.