Det har varit tunga dagar. En valförlust känns alltid. Den tar tid att skaka av sig. Men livet måste gå vidare och nya arbetsuppgifter kräver att bli utförda. Nu väntar minst fyra år med Reinfeldt och fackföreningsrörelsen ställs inför stora utmaningar.

Försämringen av a-kassan kommer att bita hårt på dem som redan har det svårt. Vi kommer att få se en press nedåt på lönerna och hur en ny låglönemarknad breder ut sig. Då det främst är en majoritet kvinnor som arbetar inom dessa yrken kommer jämställdhetsarbetet att få sig en knäck. Vi måste jobba hårdare än någonsin för att övertyga medlemmar om att det nu kommer vara än mer viktigt att vara med i facket även om det blir dyrare.

Många viktiga reformer som skulle ha underlättat jämställdhetsarbetet kommer att ställas in. Lagen om rätt till heltid och sänkta barnomsorgsavgifter hade inneburit större möjligheter att nå fram med arbetet om jämställda löner. Vi kan göra mycket ändå rent fackligt men de politiska beslut som krävs för att komma åt den ojämlika fördelningen av hushållsarbete och lönearbete kommer vi inte se.

Vi kan fortfarande göra mycket fackligt
Vi har en stor utmaning i att arbeta långsiktigt med ideologiska frågor. Det blåste en ideologisk högervind i Sverige under valrörelsen.

Det sägs vara en av orsakerna till att vi förlorade valet. Svensk fackföreningsrörelse har en nyckelroll för att åter föra upp de ideologiska frågorna på dagordningen. Jag har precis läst antologin ”Tala om klass”. I den skriver 15 kvinnor om klassamhället.

Det är såväl personliga berättelser, som fakta och statistik. Det slår mig när jag läser boken att vi på senare tid talat lite om klass i Sverige. Det har varit rätt att lyfta köns- och etnicitetsfrågor. Men det har tyvärr skett på bekostnad av klassperspektivet. Vi har varit dåliga på att beskriva klassklyftor och de mekanismer som skapar dessa.

Låt oss tala om klass och formulera en politik som minskar klyftorna
Vi måste bli bättre på att vara den samhällskritiska rörelse vi i grunden är. Under valrörelsen ställdes frågor på ett sådant sätt att man som väljare fick intryck av att arbetslöshet och växande klyftor berodde socialdemokratin. ”Ni har ju haft makten i 12 år”, var en vanlig fras. Visst bör man som samhällskritisk rörelse idka självkritik. Men det är ju faktiskt kapitalismen som i grunden skapar arbetslöshet och klassklyftor. Och det är fackligt och politiskt arbete för att utjämna skillnader i makt och ekonomiska resurser politik som i grunden är den motmakt vi kan sätt upp mot kapitalismens ojämlikhetsskapande effekter.

Låt oss därför tala om klass och på ett kritiskt sätt formulera en politik som verkligen minskar dessa klyftor. Då är vi ideologiskt starka när vi går till val igen om fyra år. Då kan vi förhindra att det blir åtta år med Reinfeldt.

Stefan Carlén
Förbundsekonom på Handels
Skriv till debattredaktören