Moderaterna påstår att de är det nya arbetarpartiet. Låt mig därför granska moderaternas politik i förhållande till de tre huvudområden, där arbetarrörelsen historiskt sett formerade sig.

Det första rörde de medborgerliga fri- och rättigheterna. De är i dag en självklarhet, och ingenting som skiljer riksdagspartierna åt.

Det andra huvudområdet handlar om rättvis fördelning av produktionsresultatet, i form av högre löner och större social trygghet. Här godtar moderaterna nu skattefinansieringen av tjänster som vård, skola och omsorg. Men det beror inte så mycket på omtanke om arbetarna som på att den välutbildade urbana medelklass, där Fredrik Reinfeldt har sina rötter, insett hur stor nytta de faktiskt har av detta,

Socialförsäkringarna har Reinfeldts väljare inte lika stort intresse av, så här har moderaterna snarast gått åt höger. Kraven för ersättning ska skärpas, kontrollerna öka och ersättningsnivåerna sänkas. Lågavlönade ska helt enkelt inte ha råd att vara sjuka eller arbetslösa.

Denna något egenartade variant av arbetarvänlighet förklarar moderaterna med att folk i tunga och ofria jobb med låga löner är mer känsliga för ”ekonomiska incitament”; med höga ersättningsnivåer i sjuk- och arbetslöshetsförsäkring stannar de helt enkelt hemma för länge.

Och eftersom det är viktigt att de kommer tillbaka till arbetslivet snabbt, måste ersättningarna sänkas. Det är alltså bara för arbetarnas eget bästa som a-kassan ska försämras.

Inget verkligt arbetarparti skulle formulera den sortens 1800-talsåsikter!

Ett verkligt arbetarparti konstaterar att om folk i tunga och slitiga jobb är mer sjukskrivna än andra, så betyder det att arbetsmiljön måste förbättras!

Låga löner ska ge fler jobb
Arbetarrörelsens tredje huvudområde rör villkoren i arbetslivet. Där strävan alltid varit att stärka de anställdas position gentemot arbetsgivarna.

Den moderata politiken går åt motsatt håll och förstärker arbetsgivarnas.

• Moderaterna vill att a-kasseavgiften ska utformas så att den ökar med stigande arbetslöshet inom branschen. Med motiveringen att om facken driver fram för höga löneökningar, så ska de också få betala för den arbetslöshet som blir följden.

Underförstått, det handlar om att skydda jobben genom att tvinga ner lönekraven.

Förslaget har udden riktad mot LO-grupperna. Välutbildade grupper med specialkompetens kan driva igenom rätt höga löneökningar utan att riskera arbetslöshet. Om dessa löneökningar måste kompenseras med personalneddragningar, väljer arbetsgivaren nämligen att dra ner på mindre specialiserade uppgifter – det vill säga arbetarnas jobb.

LO-grupperna riskerar alltså att få betala för andras löneökningar, både genom ökad risk för arbetslöshet och genom höjda a-kasseavgifter.

Gammal borgerlig strävan att disciplinera arbetarklassen
Inget verkligt arbetarparti skulle lägga sådana förslag. Det är den gamla borgerliga strävan att disciplinera arbetarklassen som syns här – inte någon strävan att skydda arbetarjobb.

• Tillfälliga jobb gör den anställde mer utlämnad till arbetsgivarens välvilja. Det blir riskabelt att protestera mot dåliga arbetsvillkor. Att andelen tillfälliga jobb ökat oroar både arbetare och tjänstemän.

Men det som moderaterna föreslår – det är att underlätta för tillfälliga anställningar! För det är en moderat trossats att företagen kommer att öka sin personalstyrka, om det blir lättare att anställa.

Vad de menar är, förstås, att det ska bli lättare att avskeda. Fler tillfälliga jobb är ett företagarintresse. Inte ett arbetarintresse.

• Moderaterna vill sänka arbetsgivaravgifterna för vissa jobb. I huvudsak handlar om lågavlönade, ofta fysiskt slitsamma servicejobb. Stramare regler i a-kassa och sjukförsäkring ska så tvinga folk att ta dessa nya jobb.

Detta ökade utbud av arbetskraft ska i sin tur hålla tillbaka löneutvecklingen. Moderaterna säger rent ut att lönerna för dessa jobb inte får stiga, för då äts ju effekten av de sänkta arbetsgivaravgifterna upp.

Fler låglönejobb med hjälp av skattesubventioner
Det handlar alltså om att skattesubventionera fram fler jobb i låglönebranscher – och se till att de förblir låglönejobb. Det kan tyckas vara en märklig politik för ett parti som går till val på slagordet ”det ska löna sig att arbeta”. Men de moderata slagorden har ofta en helt annan innebörd än den ordagranna.

• Moderaterna försvarar sin politik med att ett dåligt jobb är bättre än inget jobb alls.

Vem har bestämt att det är så alternativen ser ut? Inget verkligt arbetarparti skulle formulera dem så.

Att det behövs fler ”dåliga jobb” för att klara sysselsättning och tillväxt är nämligen högermytologi – tvärtom behöver kompetens och kunskapsinnehåll i produktionen öka. Vad de moderata jobben skapar är inte tillväxt utan billiga tjänster för folk med litet högre utbildning och litet högre löner.

Det är kanske i de moderata väljarnas intressen. Men ett arbetarintresse – nej. Dåliga jobb är nämligen detsamma som dåliga livsvillkor.

På denna punkt är skillnaden mot socialdemokratin utomordentligt tydlig. Socialdemokratins linje är klar: Sverige ska inte konkurrera med låga löner, utan med bättre kunskaper och ökad yrkesskicklighet. Skattepengar ska inte satsas på att subventionera fram fler ”dåliga jobb” utan på åtgärder för forskning och teknisk utveckling, utbildning och goda arbetsmiljöer – som sammantaget kan skapa fler ”bra jobb”!

Ingvar Carlsson
Före detta statsminister och partiordförande (s)
Skriv till debattredaktören