Rasbiologin återvänder nu till Europa, likt en bumerang. I sin aktuella essäsamling Den koloniala bumerangen (Symposion) visar idéhistorikern Michael Azar hur en rad aktuella diskussioner om ”svensk identitet”, ”körkort i svenskhet” eller för den delen ”mångkulturåret” är oupplösligt förenade med kolonialismens och avkoloniseringens historia.

Azar återkommer flera gånger till en fråga som kanske mer än någon annan tycks sysselsätta Europa just nu: ”Bredvid oss sitter plötsligt före detta barbarer och slavar. Hur ska man nu göra skillnad på européer och icke-européer? På den civiliserade och den förmodat efterblivne?”

Azar etablerar ett ramverk där Europa söker nya ideologiska redskap för att återupprätta de  gränsdragningar och hierarkier mellan ”innanför” och ”utanför”, som hotar att kollapsa. I dag talar vi inte om raser, utan i stället om begrepp som ”kulturer” eller ”etniciteter”. Michael Azar vill kasta fantasin om dessa identiteter i havet. Han poängterar att en identitetsanalys utan maktdimension inte kommer att leda någonstans.

Apolitiskt babbel
Jag ringer upp Michael Azar för att diskutera några av de frågeställningar boken väcker. Han är kritisk till det rådande debattklimatet: ”Vi har fastnat i ett ahistoriskt och apolitiskt babbel, i en lång rad debatter om detaljer som blåses upp till jättelika proportioner. I stället för en fundamental politisk analys får vi en oerhört banal diskussion, som har den fruktansvärt effektiva funktionen att den lyckas tränga bort samhällets väsentliga problemställningar och förskjuta dem till ett syndabockstänkande som handlar om huruvida muslimerna är this or that”.

Som ett exempel på en sådan förmörkande debatt analyserar Azar i boken idén om ett ”körkort i svenskhet”, som dök upp efter mordet på Fadime Sahindal år 2002. Han poängterar att allt tal om kollektivt bestämmande kulturer som krockar med varandra tjänar ett avgörande syfte: nämligen att dölja att maktkampen handlar om andra saker som är betydligt mer djupgående.

Språkbruket uppfanns en gång för att separera Europas civiliserade klasser från den så kallade primitiva europeiska massan (till exempel kvinnorna eller bönderna). Sedan återanvändes samma kategorier för att motivera underkuvandet av befolkningen i kolonierna. I dag vänder bumerangen tillbaka mot Europas förorter.

Azar pekar på en historiens ironi; det är ofta dessa grupper, de inre och yttre barbarerna, som ställs mot varandra på den europeiska marknaden, till exempel i skepnad av den papperslöse immigranten mot den europeiska arbetaren. Jag frågar därför:

Den svenska regeringen legitimerar ofta sin fruktansvärda invandrarpolitik med att den är nödvändig för att inte släppa loss ett förväntat rasistiskt monster, som sägs slumra bland massorna. Hur tolkar du denna motsättning?

Azar har följande analys: ”En av maktens grundläggande tekniker för att reproducera sin ordning är att ställa farliga klasser mot varandra. Den underklass som finns kommer att delas upp i minst två läger.

Till att börja med den grupp man mest behöver stöd från – folkhemmets äkta ”folk” – vars omstörtande potential man neutraliserar genom att privilegiera dem gentemot den andra gruppen: det vill säga, i europeiska sammanhang av i dag, ofta just invandrarna från de före detta kolonierna. Så får de senare samtidigt tjäna rollen som en yttre syndabock för samhällets inre sociala motsättningar. En ny version av kolonialismens söndra och härska, på hemmaplan”.

Rasmus Malm
Skriv ett e-postbrev till redaktionen