I dag fredag börjar fotbolls-VM i Tyskland. Mycket har förändrats sedan förra gången Sverige skickade ett landslag söder om Östersjön. Sporten har professionaliserats och en facklig medvetenhet har vuxit fram.

För 32 år sedan, 1974, knep förbundskapten Georg Åby Ericsons mannar femteplatsen i dåvarande Västtyskland. Startelvan i öppningsmatchen mot Bulgarien innehöll fyra utlandsproffs. Resten spelade under mer eller mindre amatörliknande förhållanden i allsvenskan.

En sak som är säker är att i mor-gondagens svenska startelva finns inga amatörer. Även de sex allsvenska spelarna i årets VM-trupp är fullblodsproffs. Bill Sund är docent i historia och har under längre tid studerat fotbollshistoria och arbetsmarknadsrelationer. Han berättar att professionaliseringen av fotbollen precis hade börjat 1974. Processen skulle länge gå ganska långsamt i Sverige, fram till den uppmärksammade Bosmandomen i mitten av 1990-talet:

– Tidigare hade spelarna om inte slavliknande förhållanden så i alla fall små möjligheter att påverka sin egen situation. De var väldigt beroende av klubbarna. I och med domen fick spelarna en position som vilka löntagare som helst, säger Bill Sund.

Bransch som vilken annan
Enligt honom har fotbollen skapat en arbetsmarknad som påtagligt liknar den vanliga arbetsmarknaden. Tydliga parter skriver avtal för att få ordning och reda. Men fotbollen har också några utpräglade särdrag. Det finns en kultur där ledarna, som Fifaordföranden Sepp Blatter och svenska förbundsbasen Lars-Åke Lagrell, talar om en enda stor familj – fotbollsfamiljen.

– I en familj finns det ofta någon som bestämmer över andra i bästa välmening, och det är ofta så det ser ut i fotbollen. Det finns årsmöten, men ofta tas besluten av ett överhuvud som suttit väldigt länge på sin post. Mönstret förstärks av att spelarna ofta är i händerna på sina agenter.

Trots detta har spelarfacket gjort framsteg. Sedan november 2000 finns det ett kollektivavtal mellan spelarföreningen SFS och
klubbarnas organisation Svensk elitfotboll.

– Det har växt fram en ökad facklig medvetenhet. Flera legender som Björn Nordqvist har varit drivande för att få igång verksamheten. Och nästan alla är med. Problemet är att facket konkurrerar med agenterna.

Agenterna tar över
Som det ser ut i dag gör facket inte upp om lön och anställningstid, utan dessa frågor överlämnas till de personliga spelarkontrakten som agenterna har hand om. Kollektivavtalet är begränsat till semester, kompetensutveckling och trygghetsförsäkringar.

– Spelarförening-en försöker bli mer som vilken facklig organisation som helst. En anslutning till TCO har diskuterats.

I Norge och Danmark är spelarfacken i stället knutna till centralorganisationen LO. Bill Sund finner flera förklaringar till skillnaden. I de båda grannländerna samlar LO både arbetare och tjänstemän och den partipolitiska kopplingen är svagare.

– Dessutom är spelarna mer militanta i Norge och Danmark. De har drivit sina frågor hårdare och gått ut i mindre strejker. De danska spelarna strejkade i samband med en europeisk cupmatch, och norrmännen strejkade i 40 timmar sommaren 2002.

Ändå vill  Bill Sund inte påstå att spelarfacken i grannländerna är starkare.

– Det kan tyckas så, men det svenska kollektivavtalet är lite bättre än deras.