Matancic blev Tilholm
Katarina Tilholms kompis fick jobb i butik nästan direkt efter gymnasiet. Själv sökte hon arbete efter arbete i ett par år – utan resultat. Hon gick en ettårig kurs som säljare, men inte heller det gav napp.
– Jag tänkte att det berodde på mitt efternamn. Jag hade ett utländskt namn, Matancic, och han ett svenskt. Så jag bestämde mig för att byta bort mitt kroatiska namn.
För ett drygt år sedan fick Katarina sitt nybildade svenska efternamn, ett namn som hon själv kom på och som hon tycker mycket om. Hon vet ännu inte om det gör det lättare att få jobb, just nu pluggar hon datorgrafik på Högskolan i Karlshamn, men annat har ändrats.
– Det var jobbigt att alltid bokstavera namnet. Det är himla skönt att slippa det. Ingen frågar heller var jag kommer ifrån eller kommer med kommentarer om att jag ”ju ser svensk ut och pratar bra svenska”, säger hon.
Räcker en bit
Hon tycker att det ska bli spännande att se vad som händer nästa år när utbildningen är klar. Som 26-åring med en utbildning för film- och databranschen ser det ljust ut, tror hon. Och med det nya namnet bör hon i alla fall få komma på intervju. Katarina Tilholm ser inga problem för sin egen del med namnbytet, och hennes mamma, som kom till Sverige på 1970-talet, bryr sig inte om det.
Men Katarina tycker, självklart som hon säger, att det är fel att människor måste byta bort sina ursprungliga namn för att bli lika behandlade. Hon var inte så fäst vid sitt namn. För andra kan det betyda oerhört mycket.
Hon kan samtidigt sätta sig in i hur folk som anställer kan tänka. Om de ser ett namn med utländsk prägel tror hon att de kanske ser en person framför sig som nyligen till Sverige inte kan så bra svenska.
– Jag har själv fördomar, det har jag och det har säkert andra också.
Lösningen kanske är anonyma ansökningar, funderar Katarina Tilholm. Hon läste om en undersökning som visade att när kön
redovisas i ansökningar så väljer arbetsgivarna hellre männen än kvinnorna.
Behöver bli motbevisad
– Namn eller kön säger inget om vad man kan. Därför kan det vara ett sätt att påverka attityderna att söka anonymt. De som inte gillar invandrare är de som aldrig träffar några, säger Katarina. Så om fler kan träffas, till exempel på jobbet, tror hon inställningen ändras. På lång sikt.
Katarina Tilholm är född i Sverige och har inte känt på den förändring i attityderna till invandrare som hennes mamma brukar berätta om. När Katarinas mamma kom till Sverige fick hon arbete direkt, hon tyckte inte att någon såg ner på henne.
Nu är klyftorna stora.
– Det som är bra nu är att man får utbildning i svenska. Min mamma lärde sig på jobbet och kan inte språket så bra.
