Trist vardag kan vara rena döden

– Jag skrev om ett område i Washington där medellivslängden förkortades för varje tunnelbanestation man passerade på väg mot förorten. Då hörde ett magasin av sig och ville ha alla fakta för att kunna göra en karta station för station. Snälla, sa jag, ta mig inte så bokstavligt! säger den brittiske hälsoforskaren Michael Marmot.

Glöm pekpinnarna om fet mat, rökning och alkohol. Det riktigt farliga är att ha ett trist jobb eller dåliga chefer. Efter 30 års forskning är det nu bevisat: Det avgörande för hur länge vi lever är hur vi upplever vardagen.

Folk med mycket makt och hög status lever längre än dem som inte kan bestämma själva hur de vill leva. Påståendet är ingen kioskvältare men fortsättningen är desto mer otippad: Hur länge en människa lever beror bara delvis på generna och livsstilen, det handlar också om vad hon eller han utsätts för.

Till exempel är det skadligt att förlora en närstående eller tvingas leva i ett samhälle där den enskilde medborgaren har lite att säga till om. Det tär på hälsan.

Den brittiske forskaren Michal Marmot presenterar resultatet av den studie som han rest runt i världen och samlat ihop material till sedan 1970-talet. Han kallar det han upptäckt för statussyndromet och presenterar sina vetenskapliga bevis i en 400 sidor tjock bok.

Envisa kritiker
Redan i förordet understryker han att boken inte är något recept på hur man maximerar sin livslängd. Ändå får han gång på gång frågan om hur man gör, och många journalister vägrar släppa det faktum att till exempel rökning är bevisat farligt.

– Då brukar jag fråga dem – vad är viktigt för dig? Det är din partner, dina barn och din familj. Sedan då? Dina möjligheter till att leva som du vill. Där ser du – du skulle inte ens ha nämnt rökning eller sprit, säger Michael Marmot och ler pillemariskt.

Han ger intryck av att vara en lugn, tedrickande engelsman som trivs i duggregnet. Och mannen i den grå filtkavajen är inte bara en mycket högt aktad forskare utan också ordförande i den kommission som Världshälsoorganisationen (WHO) har tillsatt för att få grepp om vilka sociala orsaker som leder till ohälsa. En grupp med experter som ska hitta sätt att hindra ojäm-likheter inom och mellan länder.

Och nu hoppas Marmot kunna sprida kunskapen om statusens betydelse. Men han möter många skeptiker.

– Kenyas representant i WHO sa till mig att jag inte förstått vad fattigdom är. Hon tyckte att jag skulle komma ner till ett av sjukhusen i Nairobi där det ligger tre personer i varje säng. Men jag hävdar att det finns olika definitioner av fattigdom och att vi måste bekämpa alla sorter.

Pengar inte allt
En människas status är alltså livsviktig, men tillgången på pengar är inte avgörande. Det som spelar roll är om människor har tillräckligt med pengar för att kunna göra det de vill.

– I ett experiment har folk fått välja mellan två alternativ. Antingen kan de välja att den genomsnittliga årsinkomsten är 100.000 dollar och att de tjänar 125.000 – eller att medelinkomsten är 200.000 dollar och att de tjänar 175.000. Majoriteten vill ha det första alternativet. Det är alltså inte en extra espressomaskin eller ett ännu större hus som lockar utan att vara i topp och ha hög status. Och att ha tillräckligt med pengar för att själv kunna bestämma över sitt liv.