Priset för ett långt och troget arbetsliv
 |
| Dubbla veteraner. Gun Eriksson och Kjell Almkvist har båda tjänat Storstockholms Lokaltrafik tillräckligt länge för att få ihop till varsin guldklocka. Foto: Pia Hanzi. |
”Så var dagen inne. Tänk att tiden går så fort! 30 år … nä, är det verkligen sant?” En oundviklig öppningsreplik för många samtal i Stockholms stadshus paradsal Blå hallen när tusen festklädda bänkade sig som till en Nobelfest. Dagen för Guldklockan var inne!
De kom från Stockholms landsting, och cirka hälften av gästerna var deras respektive. Frestelsen att gå fram till en grupp uppklädda herrar med frågan: ”Ursäkta, vad är klockan” blev övermäktig: Armen i vinkel, manschetten upp och där glimmade guldklockorna på handlederna. Herrarna var uppsluppna nog för att skratta gott åt att de gick på det dåliga skämtet. Men så hade man varit lanstinget trogen i tjänst under 30 år.
I hälsningstalet berättade landstingsfullmäktiges ordförande att det är rekord för guldklocksutdelning i år. Det räcker inte med en fest, den måste dubbleras. (Nåja, statistiken visar att det rekordet slogs för ett par år sedan innan SL knoppade av till Connex.) Är det här vi har köttberget, som finansministern kallade fyrtiotalisterna? En och annan av kvällens festföremål säger att jo, visst är det så.
Vid ett av de vindlande många festdukade borden invid estraden sitter ett gäng från SL. Har någon suttit i spärren i 30 år? Nja … Gun Eriksson och kollegan Kjell Almkvist, Palle gemenligen kallad, började jobba som spärrvakter åt Stockholms Lokaltrafik 1975. Den ena på röda linjen och den andra på den gröna. Spärren har de lämnat för länge sen för att göra karriär inom bolaget, visar det sig när vi träffas någon vecka efter balunsen med färsk vit sparris, oxfilé samt vanilj- och karamellglasstårta med lämpliga drycker. Mötesplatsen är Spårvägsmuseet, vilket kan se ut som mer än en händelse.
– 30 år har gått. Det kan inte vara sant, tänker man. Men när man räknar upp vad som hänt sen dess har man hunnit med en del. Men jag får väl hålla på ett tag till som Martin Ljung sa, citerar Gun Eriksson som inte verkar åka med T-banan särskilt mycket numer. Hon är helfrälst på sin EU-moppe.
Avancerade snabbt
Gun började redan efter någon månad i spärren att köra tåg, efter sex veckors utbildning, är hon noga med att påpeka.
– Det var ovanligt med tjejer som tågförare på den tiden.
Sen gick hon vidare och blev trafikmästare, med mösskrav till uniformen som bar ett streck på ärmen.
– Att vara trafikmästare innebär att man ska lösa alla problem, så väl bland personal som resenärer. Tåg gick sönder, folk fastnade i hissarna. Jag har också varit med om ett antal som kastat sig framför tåget. Det fick man klara ut bäst man kunde. På den tiden var debriefing ett okänt begrepp.
Gun tågade vidare i karriären och kunde titulera sig instruktionsmästare, och utmärkte sig som första kvinna på den utbildarposten. Sedan 1990-talet är hon trafikområdeschef och basar över tekniken och säkerheten, håller i investeringar och tidsplanering för större projekt.
Färgade av det militära
Parallellt kämpade kollegan Palle på sitt håll. För många år sen placerades han på Spårvägsmuseet mot sin bestämda vilja. Kanske är han SL:s sista personal där på museet och kan stå i en monter som sådan, funderar han glatt. Innan han hamnade på museum var han personalman efter att ha lämnat spärren långt tidigare.
– Plötsligt skulle cheferna sköta allt själva. Jag fick med mig bevakningen av pressklipp! Jag blev så jävla förolämpad av att bli nedflyttad hit till museet. Men efter ett tag… tja, nu kan jag säga att det här är det bästa jobb jag haft!
Under tiden som Palle jobbade i spärren utbildade han sig till drömyrket fotograf, men den karriären tog stopp. Han steg i stället i graderna och kunde snart titulera sig befälskommendant med ansvar för radiobilar och andra utryckningsfordon i beredskap. Det var i den befattningen han träffade Gun och provade på att kommendera henne.
– De här titlarna har att göra med att det var gamla militärer som byggde upp SL, de tog med sig hierarkin och införde den, säger Palle.
På museet på Tegelviksgatan i Stockholm har Palle en fantastisk arbetsmiljö, om man ser till föremålen i all fall. Hundraåriga vackert utsmyckade spårvagnar, gamla bussar, lastbilar och utryckningsfordon placerade mot kulisser som visar hur Stockholm kunde se ut innan rivningsvågor och annat.
– Jag putsar, och fejar, är platschef, personalman, bokningsansvarig, caféansvarig, vaktmästare, receptionist och museitekniker, säger Palle, som ser ut att spana efter skräp hela tiden inifrån den gamla T-banevagnen vi sitter i.
Härliga gamla reklamplakat om havregryn och annat sitter på väggarna. Av klotter inte ett spår. Palle och Gun är glada över sina guldklockor. Palle har lagt sin i ett skåp. Gun har lämnat in sin till urmakaren för att få armbandet bytt. Krokodilen passade inte, guldarmband ska det vara, förklarar hon. Även jobbet verkar ha haft sina guldkanter.
– Om SL kan man säga att andan alltid varit god. Kamratskapet har betytt oerhört mycket. När vi började i mitten på 70-talet var vi 14.000 anställda. Efter alla outsourcingar är vi mellan 500 och 600 kvar i moderbolaget.
Oförtjänt dåligt rykte
Jobbet i spärren minns de med ett rosa skimmer.
– Man hade ett jobb som var helt OK. Men det fattade inte folk. De tyckte man hade ett tråkigt skitjobb. I själva verket var det precis tvärt om, utbrister Palle.
– Roligaste spärren var T-centralen. Tänk när första maran gick, och sen alla andra idrottsevenemang. Så mycket folk! Och alla tokigheter som kan uppstå. Man får inte gapskratta i tjänsten, utan fick hålla sig till senare. Det var väldigt strikt då. Hade man inte komplett uniform skickades man hem med löneavdrag, minns Gun.
