”Tydligare med fristående sjukförsäkring”
Med en självständig sjukförsäkring blir det naturligt att bygga in mer av företagshälsovård och rehabilitering i själva försäkringen, hävdar Anna Hedborg.
LO-tidningens ledare kommenterade den 31 mars 2006 den rapport (Sjukförsäkring på egna ben) som Socialförsäkringsutredningen kom ut med för några veckor sedan. Kommentaren tog inte riktigt fasta på huvudbudskapet, vilket naturligtvis kan ha berott på att vi var otydliga.
Vi har en grundläggande syn på försäkringar som något människor vill ha för att gardera sig mot risker, där risken att förlora inkomst och försörjning på grund av arbetslöshet, sjukdom och ålderdom får sägas vara en av det moderna samhällets stora gissel.
I Sverige har vi valt att ha relativt omfattande allmänna försäkringar. Det gör att alla delar på risken. Avgiften i form av arbetsgivaravgift betalas som en andel av lönen och ersättningen utgår som en andel av lönen. Eftersom riskerna i praktiken är mycket ojämnt – men konsekvent – fördelade till låginkomsttagarnas nackdel blir de allmänna försäkringarna trots sin proportionella konstruktion ett mycket starkt bidrag till omfördelningen i samhället. (Också om detta har vi skrivit en skrift Riskgruppsutjämning–viktigare än progressivitet.)
Måste vilja pröjsa
För jämlikhetens skull organiserar vi också mycket annat inom den offentliga sektorns ramar. Resultatet blir en av världens högsta skatte- och avgiftskvoter. För den som tycker att det är viktigt i en alltmer internationaliserad och snabbreagerande värld är det också viktigt upprätthålla en hög betalningsvilja.
Försäkringar betalar man till sig själv. Den tjänst man får levereras direkt när premien betalas och är tryggheten att veta att man är försäkrad. Det finns alltså starka inslag av avgift och egenintresse i försäkring. Skatter betalar man oberoende av om man själv är förmånstagare.
Vi håller med om att skillnaden mellan en obligatorisk sjukförsäkringsavgift som är lika för alla som andel av inkomsten och en skatt kan vara obefintlig. Så blir det om försäkringspremien behandlas som vilken skatt som helst, så som sker i dag. Det blir dock skillnad om försäkringstagarna görs medvetna om hur mycket de (och alla andra försäkrade) betalat in i avgift, vilken hjälp från försäkringen avgiften ger rätt till om man drabbas av sjukfrånvaro, och om högre eller lägre sjukförsäkringsutgifter alltid resulterar i en högre eller lägre sjukförsäkringsavgift (eller ändrade villkor i övrigt). Det förutsätter att avgiften slår direkt mot, eller återbetalas till, parternas förhandlingsutrymme.
God cirkel
Då kan önskemålen om en bra sjukförsäkring och en låg försäkringspremie brytas mot varandra på ett naturligt sätt inom ramen för försäkringen. Det offentliga samtalet om vad som händer i samhället när sjukfrånvaron varierar kommer att bli bättre även om riksdagen har kvar det slutliga ansvaret för allmänna och generella villkor.
Då kommer det också att bli mer naturligt för arbetsmarknadens parter – som är de som till slut kommer att få glädje av att färre blir sjukfrånvarande – att agera för att förebygga problem och rehabilitera dem som drabbas. Det skulle rent av vara naturligt att bygga in mera av företagshälsovård och rehabilitering i själva försäkringen.
Och till slut; då kommer fler att se att avgifterna behövs till den egna försäkringens goda villkor och att man själv skulle behöva betala om den allmänna försäkringen inte fanns.
Anna Hedborg
Särskild utredare
Skriv ett e-postbrev till debattredaktörn
