ANALYS. Den svenska diskussionen om kortare arbetstid har aldrig nått mellaneuropeisk intensitet. Debatten har varit mer lågmäld och haft delvis andra förtecken. Fackföreningsrörelsens tilltro till att arbetstidsförkortning löser arbetslöshetsproblemet har aldrig varit särskilt stark.

Veckoarbetstiden har som en följd av det varken kortats via dramatiska avtalsstrider eller lagstiftning om normalarbetstiden. Förkortningen under de senaste tre decennierna har i stället skett via en utbyggd föräldraförsäkring.

När nu arbetstidspendeln slår tillbaka – huvudtrenden är förlängning av arbetstiden – i stora delar av Europa blir konsekvenserna begränsade i Sverige. Den blågula diskussionen om arbetstid handlar om konjunkturanpassning av arbetstiden.

Det kallas flexibilitet, men betyder att arbetsgivarna ensidigt avgör och fastställer varje veckas normalarbetstid. De svenska arbetsgivarna har velat och vill få in skrivningar i kollektivavtalen som ger dem en ensidig rätt att variera de anställdas veckoarbetstid mellan 35 och 45 timmar. På så sätt försvinner nästan all övertidsbetalning.

Het fråga
Att arbetstiden därför blir en het fråga under avtalsrörelsen 2007 är redan klart. Under förhandlingarna 1998, 2001 och 2004 har industrins arbetsgivare i allmänhet och teknikarbetsgivarna i synnerhet lyft arbetstidsfrågan. Under avtalsrörelsen i vinter är det dags igen.

Det var i spåren av 1970-talets oljekriser, recession och arbetslöshet som idén om arbetsdelning vann gehör i en rad europeiska länder. Tanken att jobben var på väg att ta slut och därför måste delas fanns som en levande idé på många håll.

Och det naturliga kravet var arbetstidsförkortning. På så sätt skulle fler få förmånen att få ett arbete och färre hamna i utanförskap. Men forskning och annan expertis var iskalla till resonemanget och varnade för de kostnader som uppstår och de konsekvenser som följer i spåren.

Gränslös effekt
I Tyskland – Västtyskland – formulerades ett slagord som senare kom att inspirera många i strävan efter kortare arbetstid och förhoppning om färre arbetslösa och fler i arbete. Under paroller som ”35 timmars arbetsvecka skapar jobb” strejkade och demonstrerade tiotusentals tyska metallarbetare våren 1985.

Uppgörelsen, som de följande tio åren sänkte normalarbetstiden till 35 timmar i veckan, fick betydelse långt utanför Tysklands gränser. I ett senare skede valde Frankrike att lagstifta om 35-timmarsveckan. Men också en rad andra länder kortade den normala veckoarbetstiden under sent 1980-tal och 1990-tal.

Men den förhatliga arbetslösheten försvann inte. Företrädare och motståndare till arbetstidsförkortningen slog varandra i huvudet med undersökningar som påstods bevisa än det ena än det andra. En sak var dock alldeles klar: Arbetslösheten blev kvar och huruvida den påverkades eller ej av förkortningen förblir oklart.

Fler timmar i Tyskland
I dag har arbetstidstrenden alldeles tydligt vänt i Europa. Förkortning är ett mycket sällan använt begrepp. I dag är de förhärskande begreppen – förlängning och flexibilitet av arbetstiden. Det kanske tydligaste exemplet är Tyskland där öppningsklausulerna i industrins avtal lett till längre veckoarbetstid på otaliga företag. Förlängningen har ibland skett med lönekompensation, men lika ofta utan.

Hotet om en snabb och omfattande utflyttning av produktion till låglöneländer i ett läge där arbetslösheten redan är skyhög räcker för att ändra den gamla parollen då kortare arbetstid skulle skapa jobb till att längre arbetstid räddar befintliga jobb. Schaffen har blivit sichern på tyska.

Läs också: artikeln "Europa styr mot längre arbetstid"
Läs också: artikeln "Tillfälliga jobb och deltider ökar i Europa"
Läs också: artikeln "De styr över sin tid och lön"