Reportage

Rauf ser jobben gå förbi

Katarina Ellemark

Publicerad

14 april, 2006

/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/vt2006/1406muha.jpg

Rauf Muhammed
Foto: Pia Hanzi

ARBETSLÖSHETENS ANSIKTE. Drömmen om ett värdigt liv i landet Sverige gick i kras. Rauf Muhammed har fel kön, fel ålder och fel bakgrund för att få jobb. Numera finns det inga yrken han inte kan tänka sig.

Rent statistiskt har Rauf Muhammed oddsen mot sig på arbetsmarknaden. För han tillhör alla de vanligaste grupperna av arbetslösa i Sverige i dag.
Han är man, född och uppvuxen utanför Norden, i Pakistan. Rauf Muhammed är 35 år gammal och ingår i en av de åldersgrupper där arbetslösheten är högst. Han söker i första hand jobb inom vården som är den bransch där arbetslösheten är som störst. Dessutom bor han i Stockholm vilket gör att han tvingas slåss om jobben i det län där de flesta arbetslösa bor.

Sedan tre år har han ändå en timanställning som vårdbiträde inom äldreomsorgen, men vägen dit har varit lång. Den började när Rauf kom till Sverige för tolv år sedan, med svartjobb och kortare påhugg, till en början som städare.
– Det var ett helvete. Men för att få uppehållstillstånd behövde jag pengar så jag jobbade, trots ett trasigt knä och dammallergi.
Till slut fick han stanna i Sverige men motgångarna fortsatte och under en period tappade Rauf lusten att leva. Nu är han tillbaka på banan men marginalerna är små. I dag är han timanställd som vårdbiträde på ett äldreboende och stämplar resten av tiden hos a-kassan.
– Det låter bra, men som timmis är det stressigt. Chefen ringer och frågar om man kan jobba, och man kan säga nej, men om man ofta tackar nej får man inget sedan, säger Rauf uppgivet.
Ibland ringer de när han är på väg hem från ett pass och någon annan inte har kommit. Ibland är det tidiga mornar och ibland kvällar och nätter.
– Förr fick man schemat tre eller fyra veckor i förväg. Nu är det två veckor bara, och ofta får vi bara pass som är fem sex timmar. Det gör att jag ofta måste jobba upp till 28 till 30 dagar för att få ihop mina 165 timmar i månaden. Och då känns det som att man jobbar jämt.

Vill stanna
Ändå gör han allt för att bita sig kvar på äldreboendet.
– Jag har jobbat som en idiot, gått till jobbet med ryggskott och tagit långa pass om det behövts. Jag har jobbat utan övertidsersättning och ställt upp. Allt för att få ett fast jobb eller i alla fall en månadsanställning. Men det är alltid svenskarna som får dem. Sist frågade jag min chef varför och fick svaret att ”det inte fanns något jobb för mig”.
Trots ilskan och uppgivenheten behåller Rauf tankarna för sig själv, i alla fall när han är på jobbet.
– När jag kom till Sverige lärde svenskarna mig att inte ljuga och att alltid säga sanningen. Men under mina år här har sedan systemet lärt mig att man visst ska ljuga, i alla fall om man vill slippa problem. Och på jobbet vet jag att om jag är ärlig med chefen och säger det jag tycker förlorar jag timmarna.
En rädsla som ständigt är närvarande och gör sig påmind eftersom Rauf nu har familj och barn och inte har råd att bli helt arbetslös igen.
– Att söka jobb genom arbetsförmedlingen hjälper inte. I dag får man bara jobb genom att känna någon. Ringer du till ett företag och frågar om de har jobb säger de alltid att de inte söker någon. Men går du tillbaka till samma företag via någon du känner heter
det att de söker folk.

Rauf Muhammed berättar om arbetsgivare och handläggare som tvivlat på hans vilja att göra rätt för sig, och känslan av att bli orättvist behandlad är den som är värst.
– Till slut spelar det ingen roll vad jag gör, för det leder ingen vart och då är det svårt att orka sköta sig.
Hans barn är en livboj.
– De ger mening i livet. Annars är det bara tråkigt.
Rauf tänker mycket på hur vardagen skulle kunna se ut om han slapp jaga arbetspass hela tiden.
– Har man en månadsanställning kan man planera sitt liv en hel månad framåt, semestern, ja ett helt år. Man kan söka lägenhet och kredit. Allt man vill göra i livet
är möjligt och man slipper arbetsförmedlingens kontroll.
Nu finns inte den tryggheten och det plågar honom dagligen.
– Jag stänger av de tankarna. Några drömmar har jag inte. Det bästa vore att vinna på lotteri, svarar Rauf och skrattar åt sig själv en kort sekund innan allvaret kommer tillbaka.

Köper du lotter?
– Nej. Jag har otur. Jag vinner inte och därför spelar jag inte.

FAKTA: Rauf Muhammed
Namn: Rauf Muhammed
Ålder: 35 år
Jobbar: Ibland 60 timmar i veckan, ibland 15 timmar.
Fackförbund: Jag är kvar i Fastighets sedan jag var städare. Har inte bytt eftersom det ändå inte hjälper.
Bor: I söderförorten Bredäng i Stockholm.
Bakgrund: Född i norra Pakistan där mamma, pappa och lillebror bor kvar än i dag.
Utbildning: När jag kom till Sverige hade jag två år kvar på min juridikexamen i Pakistan. Sedan dess har jag inte pluggat men jag skulle gärna utbilda mig till undersköterska.
Spelar: Gärna kricket och har varit med i både landslaget och allsvenskan.
Gråter: Ett tag hela tiden, men inte längre.
Längtar efter: Att få ta med mig mina två barn till Pakistan och visa min familj där.