ANALYS. Svensk lönebildning har ett problem som överskuggar allt annat – att i en trång ram för lönekostnadsökningar förändra lönerelationerna mellan olika grupper eller sektorer på arbetsmarknaden.

Om detta har allting sagts oändligt många gånger, men all statistik visar hur närmast bergfasta etablerade relationer är. Det gäller inte minst kvinnodominerade sektorer och yrken i förhållande till mäns löneverklighet.

Att denna skevhet utgör ett evigt hot mot eller embryo till haveri av alla tänkbara modeller för lönebildning är också de flesta överens om. Men trots detta händer förvånansvärt lite i verkligheten.

I översynen av Medlingsinstitutets första fem år betonar och berömmer utredaren, Göran Tunhammar, styrkan i den existerande modellen för lönebildning och konstaterar att de senaste tio åren inneburit en framgångsrik period för de anställda, arbetsgivarna och samhället som helhet. Arbetsfreden är förhärskande och lönekostnaderna ökar inte snabbare än i omvärlden. Förslagen i utredningen tar därför följdriktigt sikte på att utveckla en redan väl fungerande modell. Ett något aktivare Medlingsinstitut, både inför förhandlingar och i samband med varselsituationer, skrivs ut som recept.

Kvar i topp
Utredningens intressantaste avsnitt handlar emellertid om hur avsteg från den etablerade normen för lönekostnadsökningar ska gå till, och under vilka förutsättningar som de här avstegen är korrekta.

Att normen bör fastställas  av den konkurrensutsatta sektorn råder det, enligt utredningen, bred enighet om. Uttryckt på förhandlarspråk betyder det att parterna inom Industriavtalets ram behåller sin, av väldigt många accepterad, löneledande roll också i fortsättningen.

Men det är avstegen från den framförhandlade normen som är det viktiga och riktigt spännande. Hur ett system för lönebildningen förmår hantera de svåraste frågorna avgör hur framgångsrikt det blir.

Och i utredningen kring Medlingsinstitutet har problemet tydligt identifierats. Göran Tunhammar listar tre avgörande förutsättningar för att avsteg – högre löneökningar – ska vara OK och kunna fungera i verkligheten.

Att parterna ska vara eniga är den första förutsättningen. Men det är den andra och tredje punkten som rymmer den svårfångade lösningen. Att kunna förklara för omvärlden, både i den fackliga världen och på arbetsgivarsidan, varför avstegen görs är helt avgörande för att undvika kompensationskrav. Och slutligen ska också den långsiktiga strävan redovisas så att alla är i införstådda med vad som görs och i vilken takt.

Med minde än ett år kvar till nästa års avtalsrörelse, som berör snart sagt hela arbetsmarknaden, finns därför förutsättningar att omsätta den så ofta högstämda retoriken i högtidstalen, om att likvärdiga arbeten bör betalas lika, i praktisk handling.

En förutsättning är med stor sannolikhet en samordning som är långt större än tidigare och som spänner över både huvudorganisationsgränser och sektorsgränser. Utan en samsyn bland löntagarna, manifesterad i lönekrav som speglar en vilja till verklig förändring, krymper förutsättningarna att åstadkomma förändring till noll och intet.

Läs  också: artikeln "Tunhammar föreslår krav på tydliga varsel"