SISTA ORDET. Italien håller val 9–10 april. Regeringschefen Silvio Berlusconi äger de tre stora privata tv-kanalerna. I sin egenskap av hög statlig befattningshavare håller Berlusconi även ett vaksamt öga på de statliga tv-kanalerna. Journalister som utmärkt sig genom att kritisera Berlusconi har helt sonika fått sparken.

Det finns dock vissa regler för tv i Italien. En av dessa säger att tv-tiden måste fördelas rättvist mellan regering och opposition i samband den valkampanj som inleds med att parlamentet upplöses ett par månader före val.
I år försökte Berlusconi krympa denna period med två veckor. Officiellt för att parlamentet skulle få arbeta lite till med några viktiga saker, men i verkligheten för att själv kunna härska i tv ytterligare en tid före valet. Berlusconi låg efter i opinionsundersökningarna och genomförde en massiv tv-attack under veckorna före parlamentets upplösning.

En beräkning gör gällande att han under denna period hade 24 gånger så mycket tv-tid som oppositionsledaren Romano Prodi. Han skällde motståndare, jurister (han har många och allvarliga konflikter med rättsväsendet) och journalister för ”kommunister”. Han dansade och sjöng i rutan, jämförde sig själv med Napoleon och framhöll att han själv var längre än denne samt lovade att maximera sina ansträngningar genom att bland annat avstå från sex fram till valet. Och han lyckades knapra in ett par procent på oppositionens försprång.

När så parlamentet upplöstes och oppositionen försökte få lite medieutrymme med sitt nästan 400-sidiga program klippte Berlusconi till med följande uttalande: ”Jag är politikens Jesus Kristus. Jag är ett tålmodigt offer. Jag uthärdar allt. Jag offrar mig själv för alla andra.” Vilket ledde till att medieuppmärksamheten koncentrerade sig på om Berlusconi med denna liknelse gått för långt eller inte. Tja. Sådär rullar det på.

Tanken med demokrati är att makten ska vara jämnt fördelad så att den kommer att flöda ur regeln en människa en röst. Så fungerar det uppenbarligen inte i Italien. Där har vissa människor ett enormt mycket större inflytande över politiken än andra. De som privatäger medier. De som äger stora företagsgrupper och kan avsätta väldiga resurser till de politiska mål de vill se förverkligade. I Italien finns det en relativt liten grupp rika människor som med hjälp av pengar, lobbying, reklam och mediepåverkan i praktiken kan sätta demokratin ur spel för att istället främja sina egna och sin egen grupps intressen. Hur kan det komma sig att inte omvärlden reagerar? Hur kommer det sig att det internationella samfundet inte enar sig i ett fördömande av de uppenbara demokratibristerna i Italien? Varför inga demokratikommissioner? Varför inga ekonomiska sanktioner?

Jo, det beror på att just denna demokratibrist finns i alla de andra länderna också! I USA, Sverige, Tyskland, Frankrike etc. Det är bara det att det är tydligare i Italien. Italien är demokratins skrattspegel. Det är oss själva i förvrängd form vi skrattar åt när vi säger att det är alldeles uppåt väggarna i Italien.