Tankar om industrin drar ut på landsturné

Monica Wilderoth smiknar sig inför rollen som Suggan i Teater Västernorrlands nya pjäs. Foto: Pia Hanzi

	Jens Larsson, IF Metall

Det finns ingen hejd på dysterheten när livet i en industristad blir teater. I pjäsen Allt ska bort har skådisarna tagit hjälp av facket för att fånga stämningen i väntan på varsel. Och resultatet är blodigt och nattsvart.

Plötsligt händer det, gängets tuffing vinner 25 000 kronor i månaden i 25 år och lämnar den påhittade hålan Repefors. Kvar blir jobbarkompisarna som snart börjar förstå att allt är på väg utför. Det är öppningsscenen i den pjäs som Riksteatern gör tillsammans med Teater Västernorrland i vår.

Pjäsen, som precis haft premiär i Sundsvall, ska turnera landet runt. Och för att historien ska kännas verklig har ensemblen tagit till några knep.
Dels har den åkt på studiebesök till flera industrier och hos polisen, dels har den bjudit in bland annat industriarbetare under repetitionerna för att få till en äkta jargong.
– Det var det första jag sa: Det är nästan exakt så här. Folk funderar varje dag på vad som ska hända i morgon. Många har gett upp och bara väntar på att fabriken ska läggas ned, säger Jens Larsson, en av de inbjudna experterna.

I 16 år har han jobbat på aluminium­smältverket Kubal i Sundsvall, och sedan några år har han också fackliga uppdrag för IF Metall.
– I och med mitt fackliga engagemang har jag fått en bättre inblick i hur ägarna ser på oss arbetare. Genom att vi sitter med på en del möten får vi följa deras resonemang, och då blir det tydligt hur lite de bryr sig om vår framtid, säger han.

Argast på scen
Stämningen i Repefors är tryckt, och invånarna är vardagliga typer som är lätta att känna igen. Men de är samtidigt sorgsna och förbannande. Allra argast är kanske karaktären Suggan som sitter fast med dyra lån på huset.
– Vi ville fånga känslan av maktlöshet. För vi upplevde att det är svårt att veta vem som egentligen är den där personen som sitter med klubban i handen och bestämmer att nu gör vi så här – och jag tar ansvar för det vi bestämmer, säger Monica Wilderoth, som spelar Suggan.

För henne var ämnet självklart. Hon är van vid att göra teater om obekväma saker, men är noga med att undvika ett nyttighetsperspektiv.
– I dag ska teater handla om anorexi eller mobbning och så ska eleverna som ser pjäsen undvika vissa problem. Det blir moraliskt nyttigt att gå på teater.
– Men det är ett för enkelt sätt att se på det, tycker hon. Vissa kanske känner lättnad av att se hur livet i
Repefors är och inse att de inte är ensamma med sina funderingar. Andra kanske inte gör det men ändå påverkas av pjäsens budskap.

Frågan är hur nödvändigt allt våld är. För när andra akten svämmar över av blod, hot, dödskjutningar och ångest brister länken till verkligheten. Karaktärerna förändras när repeforsborna blir desperata och hämndbegäret får brutala uttryck. Jens Larsson, som inte sett pjäsen i sin helhet utan bara lösryckta scener, står fast vid att det politiska budskapet i pjäsen är aktuellt.
– Det är politiker som borde se det här. Inte de i Stockholm, de har ändå ingen aning, men kommunalpolitikerna här. De har så lätt att slå ifrån sig för de vet inte hur det är att hela tiden bära på den här oron. Såg de pjäsen skulle de kanske förstå lite mer vad det handlar om.

FAKTA: Allt ska bort
Det kryllar av 70-talister när Teater Västernorrland och Riksteaterns samarbetar i Allt ska bort.
Så väl manusförfattaren, Anders Duus, som regissören, scenografen och ljusdesignern är födda under just 1970-talet. Även ensemblen, med åtta skådespelare, består i huvudsak av 70-talister från olika hörn av Sverige.

Turnéplan: I vår reser pjäsen runt i Västernorrland och under hösten i resten av landet.