NY BOK. I den spanske författaren Albert Sánchez Piñols första roman, Kall hud, anländer en föräldralös före detta IRA-kämpe till en enslig ö i Sydatlanten. Han skall avlösa en där stationerad väderobservatör – men en galen, tysk fyrvaktare med det mycket otyska namnet Batís Caffó tycks vara den ende levande varelsen inom sjömils avstånd. Var väderrapportören är kan Caffó inte svara på; IRA-mannen installerar sig i det tomma observatörshuset och blir den nya väderobservatören.

Redan första natten blir huset omringat av människoliknande amfibier med hajliknande hud. Monster kort och gott. Han överlever till morgonen när monstren försvinner men natten därpå är de tillbaka och attackerna verkar aldrig upphöra. Väderobservatören flyttar in hos Caffó och sugs in i vad som tycks vara ett evigt krig mot monstren.

Inledningsvis är väderobservatören – med förflutet inom IRA – äcklad av Caffós brutalitet. Än värre blir det när det visar sig att Caffó samtidigt lever i något slags förhållande med en amfibiehona. Men – som den här sortens berättelse påbjuder – blir väderobservatören allt mer en spegelbild av Caffó och snart inleder även han ett förhållande med amfibiekvinnan.
Det är en mytologiskt avskalad miljö Albert Sánchez Piñol skriver fram, djupt rotad i en civlisationsskeptisk tradition – pånyttfödd i tider av postkoloniala teorier.

Är vår hud tjockare än gränsen mellan civilisation och barbari? undrar Piñol och rör sig kring den centrala urscenen i Stanley Kubricks film 2001: när apan tar upp ett redskap blir hon människa – och det första hon begår är en våldshandling.
Och på det kolonialismkritiska följer den i dagarna högst påtagliga frågan om vi och dem: ”Batís Caffó hade gått så långt som han hade gjort bara för att hålla avstånd till grodmonstren, och själv blivit det värsta monstret man kunde förställa sig, ett monster som det var omöjligt att föra någon som helst dialog med.”

Som allegori är Kall hud inte banbrytande (men ändå läsvärd). I samma mytologiska landskap har till exempel nobelbelönade J.M. Coetzee i I väntan på barbarerna nagelfarit den afrikanska koloniala erfarenheten. Där får en borgmästare veta obehagliga saker om sig själv när Imperiet går i krig och för hem barbarer till borgmästarens gränsstad; den humana och civiliserade huden är bräcklig som skare.

Vad Coetzees barbarer och Piñols amfibier själva ser får vi läsare tyvärr inte veta. Här är en idé att ta sig an för såväl författare som förläggare: vad tänker de som betraktas som monster och barbarer eller humorlösa fundamentalister? Hur känns det i skinnet att träffas av sådana blickar?

Titel: Kall hud
Författare: Albert Sánchez Piñol
Förlag: Natur och Kultur

Jesper Weithz
Frilansjournalist
Maila redaktionen