Skolan verkade kul när Malin var på studiebesök innan hon valde program.
– Det var inte roligt. Jag visste inte vad jag ville när jag sökte.
För dem som inte passar in i skolans mall är det bäst med individuella program och lösningar, säger Hanna Adlerteg, arbetsmarknadskonsulent på Navigatorcentrum i Västerås.

– För de allra flesta är det enda rätta att komma tillbaka till skolan efter en tid, säger hon.

Hanna Adlerteg och kollegan Sandra Larsson, som är arbetsförmedlare, ska stötta, vägleda och ”coacha” unga mellan 16 och 20 år som inte går i skolan, arbetar eller är inskrivna på arbetsförmedlingen. Navigatorcentrum är bland annat tänkt att rätta till en del av bristerna för de allra yngsta. De mellan 16 och 18 år.

En viktig insats är att arbeta med de skuldkänslor som många har för att de hoppat av.

– De flesta lägger ansvaret på sig själva, säger Hanna. Att inte riktigt passa in i den traditionella skolmodellen kan kännas konstigt. Det som händer blir stort och personligt.

Malin Gustafsson har haft kontakt med Navigatorcentrum sedan i höstas. Precis som många andra ser hon det som sitt eget ansvar och personliga beslut att hoppa av skolan. Skolan har gjort allt den kan, säger hon allvarligt. Malin började gymnasiets handelsprogram i augusti 2005 men kände snart att det inte var rätt. Efter tre månader valde hon att sluta.

Annat drog
Malin Gustafsson var borta en del redan under grundskoletiden. Det var kompisar och pojkvän som drog, mer än skolan. Hon ville ha kompisar med sig i skolan och för att få det måste hon ha med sig en särskild lapp. Jobbigt, säger hon.

Malin tycker själv att hon var borta lagom mycket på högstadiet. Hon behövde några lediga dagar ibland. Betygen blev ändå bra och hon kom in på gymnasiet.

– Jag hade en bra handledare på skolan som gjorde sitt bästa för att varna mig.

Beslutet av hoppa av blev något lättare att fatta när Malins pojkvän gick i samma tankar. Det medger hon. Malins föräldrar blev inte glada, men accepterade beslutet när det blev bestämt att Malin skulle fortsätta skolan senare.

Hon tyckte först att det var ganska skönt att vara ledig. Det dröjde dock inte länge förrän hon saknade något att göra och att träffa folk. Få jobb, som hon först hade hoppats, visade sig vara svårt. På arbetsförmedlingen var hon inte välkommen. Där måste man vara 18 år.

– Så jag ringde hit till Navigatorcentrum och fick träffa Sandra Larsson. Vi pratade och jag kände att jag saknade skolan. Visst kan a jag ångra mig ibland men det kommer att bli bra.

Samma dag som vi möts i Växhuset, Västerås allhus fyllt av aktiviteter med och utan koppling till kultur och arbetsmarknad, har Malin varit på studiebesök på en av kommunens gymnasieskolor. Hon blev genast inskriven och ska börja läsa några ämnen på individuella programmet (IV) och praktisera.

Till hösten tänker hon söka IV med yrkesinriktning, en ny utbildningsform inom det individuella programmet. Eleverna får gå hela
utbildningen inom IV. Vilket program vet Malin inte ännu. Hon vill gärna bli skådespelerska. Vägen dit är dock lång.

Det ska mycket till för att skolan ska släppa iväg en elev, enligt Hanna Adlerteg. Den försöker in i det sista att hålla kvar eleven, med hjälp av kurator och andra insatser. Men det är svårt för skolan att klara det. Många elever som vill sluta tar avstånd från skolmiljön som sådan.

– När de kommer till oss, vi är varken skola eller föräldrar, är det lättare att prata om framtiden, att drömma och tala öppet om att skolan, trots allt, är det man egentligen vill klara. Om skolan bara vore lite mer individuellt anpassad.

Valt fel
Alla som hoppar av gymnasiet har sina skäl och personerna är olika sinsemellan. I Västerås har Hanna och Sandra inte kunnat se något mönster. Elever lämnar alla program, de slutar i alla åldrar och det är lika många pojkar som flickor. Det gemensamma är kanske villrådigheten. Det finns mycket för ungdomarna att välja mellan när de söker skola och det kan bli fel. Orsakerna till avhoppen är lika skiftande: En stor grupp känner att de valt fel program, några har klarat betygen i de ämnen som krävs för att bli behörig till gymnasiet (svenska, matematik och engelska) men hänger inte med i övriga ämnen.

Vissa hade bara valt ett program och när de inte kom in hamnade de på individuella programmet, vilket de inte tänkt. Andra har tröttnat på skolan och hade egentligen gjort det redan på grundskolan. 

En mindre grupp har egna problem eller bekymmer hemma som tar all energi.

– Då ligger tröttheten på ett helt annat plan än det vi förknippar med uttrycket skoltrött, framhåller Hanna Adlerteg.

När ska man bli orolig som förälder?

Hanna Adlerteg drar på svaret och säger efter en stund att föräldrar ska bli oroliga om barnen mår dåligt, om de inte vill göra något alls. Då är det allvarligt.

– Det är ett stort beslut att sluta gymnasiet. Men det betyder inte att alla vägar är stängda, säger hon. De flesta unga börjar skolan igen efter en tid.

FAKTA:Kommunen letar upp unga avhoppare
Navigatorcentrum i Västerås är ett projekt på ett och ett halvt år och avslutas sista december 2006. Arbetsförmedlingen och kommunen söker upp ungdomar som inte går på gymnasiet. Målgruppen är 250 unga, födda åren 1989 till 1990. Samt två elever som inte började gymnasiet i höstas.

Totalt går knappt 4.000 elever på kommunens 13 gymnasieskolor. Av de 250 som hoppat av skolan har Navigatorcentrum hittills haft kontakt med 160. Av dem har 40 gått vidare med studier eller praktik. Någon har börjat arbeta. Resten – 120 unga – studerar i annan kommun eller utomlands.

Genom projektet får unga kontakt med näringsliv, skola och möjlighet till volontärtjänst inom EU. Navigatorcentrum ska ge kommunen kunskap om vilket stöd unga mellan 16 och 20 år behöver, när de inte går i skolan. Navigatorcentrum finansieras av Västerås kommun. Kommunen sökte men fick inga statliga pengar av Ungdomsstyrelsen. Styrelsen delade nyligen ut 2,7 miljoner till liknande projekt i 18 kommuner.

Karin Lindgren Strömbäck