Han bor med sin familj i ett mindre småhusområde söder om Stockholm. Det är i dag svårt att tänka sig att det är samme man som för 25 år sedan skottskadad och sjuk flydde från strider i Sumatras djungler.

Adam Halimonson arbetar sedan länge som läkare i Stockholm. Läkare var han redan när allting för 30 år sedan förändrades för hans familj.
1973 fick han en tjänst som företagsläkare på en av oljebolaget Exxons anläggningar i Acehprovinsen.
Trots sin position säger han att han inte kunde undgå att se lidandet och orättvisorna och han blev alltmer involverad i de krafter som kämpade för självständighet från Indonesien.
– Det var ganska naturligt. Aceh har alltid varit ett eget land, en monarki, innan det ockuperades av holländarna. När holländarna drog sig tillbaka gav de makten till Jakarta. Det var deras stora misstag. De olika länderna i Indonesien har inget mer gemensamt än att de har varit ockuperade av holländarna, säger han.

Som en av ledarna för den framväxande GAM-rörelsen blev han en av ministrarna i den nya regeringen när Aceh ensidigt utropade sig som självständig stat den 4 december 1976. Men Indonesien reagerade snabbt. Stora trupper sändes till Aceh och häftiga strider blossade upp. Adam Halimonson blev tvungen att lämna hustru och tre barn och bege sig ut med gerillarörelsen i djungeln. Hans familj blev fängslad och satt i fängelse i sex månader.
Men Adam Halimonson förblev i djungeln. Tre gånger blev hans grupp omringad av indonesiska soldater. Vid ett av dessa tillfällen, 1978, blev han skjuten och flera av hans kamrater dog.

Malaria
Som den läkare han är beskriver han skadorna med latinska uttryck. Ett skott gick in i vänster sida av buken, ett på höger sida av halsen och ett i höger axel.
I halsen satt kulan kvar innan den många år senare slutligen togs bort på lasarettet i Skövde.

Ytterligare två år var Adam Halimonson kvar med GAM-gerillan i djungeln. Han hade då också insjuknat i malaria och vägde nu bara 45 kilo.
– Jag och fyra andra smugglades då ut från kusten med en liten båt med utombordsmotor. Fyra dagar och tre nätter senare, utan mat och vatten, hamnade vi i Penang i Malaysia, berättar han.
Efter att ha svimmat vid en busshållplats och fått hjälp att ta sig till en läkare hamnade han till slut hemma hos en FN-representant efter att de indonesiska myndigheterna begärt honom utlämnad.
– Det var det enda säkra stället för mig i Malaysia tills jag till slut kom till Sverige.
Varför just Sverige?
– De sa att jag kunde komma hit snabbt och eftersom marken började brännas för mycket under mina fötter så accepterade jag.
När Adam Halimonson väl kommit hit kom även de övriga ledarna för GAM-gerillan till Sverige.
Det var nu 1980. Fem år senare kom även hans familj hit och familjen fick ytterligare en son. I dag går den yngsta sonen på gymnasiet, hans trumset står i källaren och skillnaden känns oändlig jämfört med gerillakampen på 1970-talet.
I trädgården vid huset ligger grunden färdiggjuten till ett garage och äppelträdets frukter har just plockats ned. Ändå är Adam Halimonson fortfarande mycket engagerad i vad som händer i Aceh.
– Jag kanske inte är lika aktiv längre men jag är ändå en av grundarna till GAM så man kan säga att jag fungerar som en rådgivare.

Väldiga folkmassor
På morgonen den 26 december förra året överraskades människorna runt Bengaliska viken av den stora flodvåg som gav eko över hela världen. 130 000 människor dog denna dag i Aceh.
– Tsunamin var en väldig, väldig katastrof för folket i Aceh, men på något sätt var de redan vana vid lidande. Missförstå mig inte, men indonesiska armén hade 60 000 – 70 000 man i Aceh, förutom de civila styrkorna som även de är beväpnade. Människorna i Aceh har i många år fått utstå mördande, där människor försvinner och återfinns skjutna några dagar senare, de har bränt ned skolor, våldtagit och skövlat. Men världen har inte reagerat, säger han.
I Aceh har rörelsen för självständighet fortsatt och 1998 demonstrerade väldiga folkmassor för ett fritt Aceh. Indonesien svarade med att sända ännu fler trupper.

Tsunamin ledde ändå till att Aceh uppmärksammades internationellt. För första gången på många år inleddes förhandlingar och enligt det fredsfördrag som nyligen har slutits ska gerillan överlämna sina vapen mot att Indonesien drar tillbaka sina trupper.
Adam Halimonson är i dag ingen vän av hur GAM har utvecklats. Men han är också besviken på hur förhandlingarna har skötts.
– Vi måste få med oss alla i Aceh. De som ledde motståndet 1998 var inte GAM utan folket och studenter, men GAM vill ändå att kampen ska skötas av dem.
– Vi har lärt oss att många konflikter kan lösas vid förhandlingsbordet i stället för att ta till våld och jag är en vän av förhandlingar, men under de här förhandlingarna borde man ha inriktat sig mer på självständighet och tyvärr tror jag inte att fredsfördraget håller särskilt länge.
– Nu kommer GAM-gerillans företrädare att få pengar och mark i kompensation, men hur är det med de familjer där föräldrarna mördades eller där döttrarna våldtogs? Vilken ersättning får de? Eller ska vi inte prata om allt som hände, om alla människor som har fått sina liv förstörda?
I dag är det lugnt i Aceh. Enligt Adam Halimonson kan människor åtminstone tillfälligt gå till jobbet utan rädsla. Men även om han längtar tillbaka vill han inte åka ännu.
– Inte just nu, men jag hoppas kunna göra det. Jag tror det fortfarande finns många som vill ha självständighet och jag tror att folk kommer att vakna igen. Om jag kan återvända skulle jag öppna ett sjukhus och det skulle alldeles säkert bli ett mycket bra liv. Det är jag övertygad om, säger Adam Halimonson.