Klockan nio på måndag morgon håller Stefan Löfven presskonferens tillsammans med den socialdemokratiske riksdagsmannen Anders Karlsson och Hotellfackets Ella Niia på partihögkvarteret i Stockholm. En rapport om den borgerliga alliansens politik ska presenteras.

– Jag satt och räknade igår. Medellönen för en metallare i verkstadsindustrin är 115 kronor. Med den sänkningen av a-kassan och ändrade regler som borgarna föreslår kommer en medlem som blir arbetslös tvingas att ta jobb för 59:80 kronor i timmen. Så sänker man löner, säger Stefan Löfven.
En timme senare sitter han på tåget till Örebro. Han förklarar varför han själv suttit en söndag och gjort ett eget räkneexempel som inte finns med i rapporten.

– Jag ville konkretisera. Vad betyder förslagen egentligen? Det var ett sätt att visa på effekterna. Jag ställer mig ofta frågan – vad är själva kärnan? Det måste göras begripligt.
Han är på väg till fackets och sossarnas gemensamma valupptakt. På eftermiddagen ska han förklara varför det ligger i förbundets uppdrag att ge sig in i valkampanjen.

Stefan Löfvens kalender för augusti och september är redan i det närmaste fulltecknad. För ordföranden i det nya stora industriförbundet inom LO, tillika ledamoten av partiets verkställande utskott, är valrörelsen krävande.
– Under valrörelsen råder undantagstillstånd, då är det jobb sex, sju dagar i veckan. Sedan väntar avtalsrörelsen. Vi ska få till nya nationella avtal som ger reallöneökningar till alla. Det är den stora uppgiften för oss.

Som han själv uttrycker det, det är ”ingen mjukstart” som väntar honom under detta första år. Valrörelse och avtalsrörelse. Dessutom har han lovat att under året besöka alla 52 avdelningarna i det nya förbundet, som bildades efter sammanslagningen av Industrifacket och Metall. Han befinner sig vanligtvis på resande fot två till tre dagar i veckan.
– Det är under besöken på avdelningarna och arbetsplatserna som jag hämtar kraft. Det roligaste med det här jobbet är att vara ute och träffa folk. Jag tycker om att ta del av folks vardag, och ha möjligheten att påverka den både fackligt och politiskt.

Hans ögon lyser upp när han talar om sina besök på verkstads- och tvätterigolv runtom i Sverige. Medlemmar som rycker honom i armen och vill prata om sina arbetsvillkor och löner:
– Det är mer pressat därute. Det finns inte mycket tid för återhämtning. Samtidigt har den fysiska arbetsmiljön förbättrats.
Mer press är även något som Stefan Löfven fått uppleva. När han gick från posten som vice ordförande i Metall till ordförande i IF Metall.
– Det har inneburit en omställning. Jag märker att det är ett helt annat tryck. Visst var almanackan full även tidigare, men inte på samma sätt. Som ordförande är man ytterst ansvarig. Den sista utposten. Det finns ingen du kan vända dig om till. Jag ska vara industriarbetarnas företrädare utåt.

I augusti förra året tackade han ja till att nomineras till ordförandeposten. men visste han vad han gav sig in på?
– Det gick ju att tänka efter, och titta på hur det såg ut för Johnsson (Göran, Metalls sista ordförande). Men jag tror inte att man förstår innan man verkligen är här.
Innan han gav sitt ja, diskuterade han och hustrun Ulla igenom beslutet.
– Hon sa att om det här var det som jag vill så tyckte hon att jag skulle ta möjligheten.
Han och Ullas relation går tillbaka ända sedan tiden på Hägglunds. Det var där han startade sin fackliga karriär i början på 1980-talet, som kontaktombud för en grupp svetsare på en avdelning som tillverkade RC-lok.

När de båda träffades 1992 var han avdelningsordförande och hon vd:ns sekreterare.
– Jag hade rätt mycket med vd:n att göra, och en dag hade en han en rapport som han ville att jag skulle läsa. Så vi kom överens om att jag skulle gå in och låna rapporten på hans rum, och jag gick till hans bås i kontorslandskapet för att hämta den.
– Där stod jag och grävde när Ulla kom in och undrade vem fan det var som rotade i chefens skrivbord. Det var första gången vi träffades.