KOMMENTAR. Den borgerliga alliansen presenterade i veckan ett näringspolitiskt program, fantasilöst nog döpt till ”Rivstart för Sverige”. Läsarna av programmet påminns därmed om alla tidigare borgerliga rivstarter som slutat med dikeskörningar.
En huvudpunkt i programmet är att en borgerlig regering utfäster sig att i rask takt sälja ut statliga företag, i ett första skede för 150 miljarder. Med motiveringen att de inte vill störa marknaden väljer rapportförfattarna att inte ange vilka företag de har i åtanke. Denna mörkläggning spelar dock mindre roll. Om staten snabbt ska realisera tillgångar värda 150 miljarder blir effekterna på marknaden kaotiska. Det är att inbjuda utländskt kapital till en huggsexa. Så mycket pengar går nämligen inte att uppbåda inom landet.
Ett skäl till utförsäljningen sägs vara att staten därmed kan minska sin statsskuld. Alliansens företrädare kan inte gärna tro att vi ska ta argumentet på allvar. Att sälja ut lönsamma företag som varje år drar in tiotals miljarder för att slippa räntekostnader om några miljarder är en usel affär. Ingen företagare i det privata näringslivet med förnuftet i behåll skulle komma på tanken, som flera ekonomer påpekat för de borgerliga nasarna.
Vilka företag staten ska ha och hur stor den statliga företagssektorn ska vara kan alltid diskuteras. Men om man vill minska det statliga företagandet måste det ske i små steg och på lång sikt. All snabb utförsäljning leder till förskingring av statsegendom och till att kapitalmarknaden dräneras på investeringskapital.
Norge värnar naturskatter
För de borgerliga partierna är det en ideologisk trosföreställning att staten inte ska äga företag. De vill inte inse att statligt ägande är både rationellt och av nationellt intresse i vissa fall.
Det gäller till exempel för naturtillgångar och infrastruktur. Länder som i stor skala säljer ut vattenkraft, mark och kommunikationsväsende till utländska ägare hamnar i ett kolonialt beroendeförhållande. Det är inte underligt att Norge så hårt slår vakt om kontrollen över sin olja och sin vattenkraft.
En gnutta norsk självbevarelsedrift hade Sverige inte mått illa av. Avregleringen av energimarknaderna har lett till att många tidigare offentligägda kraftverk tagits över av utländska intressenter till underpris. De kan nu, tack vare att knappheten på energi drivit upp marknadspriserna, kamma hem stora övervinster som tillfaller aktieägarna. Om kraftverken fortfarande hade varit i offentlig ägo skulle vinsterna tillfalla0 de offentliga ägarna. De hade då kunnat användas till att betala angelägna välfärdsutgifter.
Den borgerliga alliansen antyder att den vill sälja ut statliga Vattenfall. Men de kan inte förklara varför staten ska skänka bort landets naturtillgångar till privata ägare? Ska vi ta steget fullt ut och även sälja ut LKAB och framtida mineralfyndigheter?
Om vi ser mer pragmatiskt på saken borde mycket av det statliga ägandet inte vara kontroversiellt. Statens ägande av Nordea garanterar statlig kompetens och insyn i bankbranschen. Ägandet av Apoteksbolaget motiveras av folkhälsoskäl, en önskan att få kontroll över läkemedelspriserna och att kunna erbjuda apotekets tjänster även i glesbygden. Ägandet av Svensk bilprovning med
trafiksäkerhetsskäl.
Visst kan man tänka sig att staten drar sig ur dessa företag. Men det är naivt att tro att en privatisering skulle medföra några fördelar för folkhushållet. Risken är istället stor att nya privata ägare inte kommer att ta det samhällsansvar vi idag kan kräva av de företag som staten äger.
