Ibland när jag lyssnar på dagens ledande ekonomer får jag en förbryllad känsla av att de gått och blivit marxister allihop. Marx huvudtes var ju att kapitalismen kunde skapa en oanad tillväxt genom sin förmåga att frigöra stora produktivkrafter, men att den samtidigt var oförmögen att skapa ett gott samhälle, därför att den saknade förmåga att fördela de nya resurserna på ett rimligt sätt.

Och det är ju precis vad de liberala ekonomerna predikar i dag. Om de privata företagen – av någon anledning kallade ”marknaden” – får arbeta utan hinder frigörs stora välståndsskapande krafter, tillväxten ökar och folk får jobb, heter det. Eller om man så vill, punkt 1 i Marx konstaterande.

Sedan kommer punkt 2. För att tillväxten ska komma krävs fler låglönejobb, sämre social trygghet, större frihet för arbetsgivarna att bestämma över arbetstiderna och absolut inget anställningsskydd. Tillväxtens förutsättning är, med andra ord, att löntagarna ställer upp på att åstadkomma den men avstår från att kräva någon del i resultatet. Dock tycker jag det är en aning märkligt att ingen av dem, som predikar den otyglade marknadens alla fördelar, inser det något ologiska i att på en gång hålla fram detta system som det mest välstånds- och frihetsskapande världen någonsin sett, och å andra sidan sätta som förutsättning ett antal välstånds- och frihets-inskränkningar för stora grupper arbetande människor.

Kostnaderna ointressanta
Det känns inte som att det riktigt går ihop. Kraven på avregleringar, skattesänkningar och ökade löneskillnader är förvisso inget nytt; de ingår, så att säga, i normal intressebevakning från den privata företagsamhetens sida. Dock verkar kampanjerna ha intensifierats under senare år, och de ges också på ett annat sätt än tidigare eldunderstöd av nationalekonomerna. Det senaste, men knappast sista, exemplet är den amerikanska studie som presenterades av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) häromveckan.

Om man inte är självklart övertygad om ojämlikhetens fördelar får man rätt många frågor i huvudet när man läser den rapporten.
En handlar om varför man bara uppehåller sig vid (de förmodade) fördelarna med ökande ekonomiska klyftor och ökande otrygghet för de anställda, men aldrig intresserar sig för kostnaderna. För fattigdom och ojämlikhet har ett pris.
I Botkyrka, den fattigaste kommunen i Stockholms län, är ohälsotalet 61. I Danderyd, den rikaste, är det 21. Belastningsskador är fem gånger vanligare bland kvinnliga arbetare mellan 45 och 64 år än bland manliga högre tjänstemän i samma åldersgrupp.
Och belastningsskadorna bland LO-kvinnorna i denna åldersgrupp har ökat sedan 1980-talets början – händelsevis samma period som också ojämlikheterna i samhället, och på arbetsmarknaden, allmänt sett ökat. Något att tänka på när man tittar på siffrorna över hur sjuktalen ökat.

Vad tror man?
Ojämlikheterna i föräldragenerationen flyttas över till barngenerationen. I grundskolorna i Stockholms rikaste stadsdelar är det över 95 procent av eleverna som har behörighet att fortsätta till gymnasiet. I de mest utsatta, fattigaste förorterna kan siffran ligga under 60 procent. Vad kostar det att reparera? Vad kostar det av bitterhet och utanförskap? Och vilka uttryck tar det sig? Där kommer nästa fråga.

Tror man, på fullt allvar, att man kan bygga ett stabilt och någorlunda välfungerande samhälle på förutsättningen att vissa grupper ska acceptera heltidsjobb till betalning det knappt går att försörja sig på – mitt i ett överflödande konsumtionssamhälle med ett hart
när oändligt utbud av varor för de mer privilegierade grupperna?

Påstådd verklighet
Tror man att folk finner sig? Att resultatet inte blir ökande motsättningar, fler konflikter på arbetsmarknaden och en ökande misstro mot samhället, som slår igenom också i andra former av våld och destruktivitet? Som kostar pengar, vare sig det nu handlar om att skydda sig mot det eller att försöka reparera skadorna av det. Visst, ekonomerna kan försvara sig med att frågan om de sociala konsekvenserna inte är deras sak. Deras sak är bara att visa på de ekonomiska mekanismer, som politiken måste bygga på.
Tja. Själv undrar jag ju vad det är för mening med att lägga fram modeller över en påstådd verklighet, som utelämnar så viktiga komponenter att de ändå är oanvändbara.

Det är dumt och farligt – inte minst för arbetarrörelsen – att förneka de utmaningar som den internationaliserade ekonomin ställer oss inför, med den press det faktiskt kan innebära på både arbetsmarknaden och välfärden. Men det är ännu dummare och ännu farligare – inte minst för borgerlighet och näringsliv – att tro att man kan möta dessa utmaningar med metoder, som förutsätter att vissa grupper kraftigt ska försämra sina livsvillkor, samtidigt som andra – och redan från början bättre ställda – lika kraftigt ska få förbättra sina. De utmaningar vi står inför handlar inte bara om att klara tillväxt och jobb – de handlar också om att bevara ett stabilt samhälle. Eller rättare sagt: det är bara i ett stabilt samhälle vi kan skapa verklig tillväxt, tillväxt som inte äts upp av
ökande kostnader för växande social problem och ökande sociala motsättningar.

Anne-Marie Lindgren
Chef för socilademokraternas tankesmejda "Idé och tendens"