Storföretagen redovisar rekordvinster, vi har god tillväxt, räntorna är lägre än någonsin, de offentliga finanserna är starka och bytesbalansen är positiv. Likväl är arbetslösheten hög och cirka en halv miljon människor är arbetslösa. Räknar vi in förtidspensionärer och långtidssjukskrivna är det en miljon människor som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Det innebär inte bara mänskligt lidande för alla drabbade, det riskerar också att haverera samhällsekonomin och därmed den gemensamma välfärden. Hur kan vi komma till rätta med ett av vår tids största samhällsproblem?

Det behöver skapas fler jobb – i hela landet. Det räcker inte enbart med generell ekonomisk politik eller traditionell arbetsmarknadspolitik som de 20 000 plusjobb i stat och kommun som infördes vid årsskiftet, utan det krävs också aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser. Det behövs en politik som tar sikte på utveckling av näringslivet och arbetsmarknaden efter varje regions speciella förutsättningar. Den senaste partikongressen drog upp riktlinjerna för en politik som långsiktigt ger en vision om hur vi ska få ett växande näringsliv, och slog fast att det viktigaste målet för partiet är full sysselsättning. Men det finns andra idéer som man kan pröva för att nå detta mål.

Är Sverige ett så rikt land att vi har råd med denna cirka halv miljon arbetslösa? Svaret är självfallet nej. De pengar som arbetslösheten kostar skulle kunna användas till fler jobb. Det finns stora behov av mer arbetskraft inom både offentlig och privat sektor. Det är bara att prata med någon som arbetar inom skolan eller äldreomsorgen, eller att besöka en vanlig svensk restaurang eller livsmedelshall, så får man klart för sig att det behövs mer folk som arbetar.

Problemet är att trots att det behövs mer folk som arbetar så anställer man inte fler. Finns det då någon lösning på att den växande ekonomin numera inte skapar tillräckligt många arbeten? En del i detta är att vi måste inse att arbetsmark-
naden inte fungerar så mycket annorlunda än andra marknader. Anledningen till att ett utbud inte efterfrågas är att priset är för högt.

Resultatlöst
Vi har i Sverige kollektivavtal och socialförsäkringar som gör att lönerna för den arbetskraft som saknar efterfrågan inte sjunker. Till skillnad från andra marknader, exempelvis USA, accepterar vi inte att överskottsutbudet realiseras genom sänkta priser på arbete. Detta har inte minst en stark fackföreningsrörelse stridit för att upprätthålla. Det innebär samtidigt att många inte kan hitta något jobb eftersom de helt enkelt, av krafter som de inte själva råder över, blir prissatta ut ur marknaden.
Socialdemokratins strategi, att med hjälp av ökade utbildningsinsatser göra att de med lång utbildning efterfrågas på arbetsmarknaden och att göra det möjligt att skaffa sig kompetens så att man kan konkurrera om jobben till de löner som gäller, har i många fall inte lett till att den långtidsarbetslöse fått ett nytt arbete.

Vad kan då göras? En möjlig väg är att utnyttja att vi lever i ett högskattesamhälle. Vi kan betala arbetskraften låga löner utan att de får låga löner. Ta som exempel långtidsarbetslösa som trots allehanda Ams-åtgärder inte kan få arbete. Marknaden har sagt sitt: Det finns ingen efterfrågan till gällande pris. Lösningen ligger i att staten kan besluta att dessa personer får erbjuda sin arbetskraft utan att arbetsgivaren behöver betala några arbetsgivaravgifter, en kostnad på cirka 35 procent av lönen. Det innebär att arbetsgivaren kan anställa en person till 35 procent lägre kostnad.

Plusjobben ska pågå i två år. Flera saker med plusjobben kan ifrågasättas. Dessa jobb inte ska vara kvalificerande för förtur enligt las, lagen om anställningsskydd, eller för a-kassa. I stället för plusjobb kan arbetslösa få ta vilket arbete som helst hos vilken arbetsgivare som helst som är villig att anställa vederbörande till den reducerade kostnad, som det innebär att slippa betala arbetsgivaravgift. Fördelen är att det därmed inte skapas några särskilda arbeten. Staten pekar inte ut vissa jobb. Istället får den långtidsarbetslöse med arbetsförmedlingens hjälp söka jobb inom de områden som passar vederbörande bäst.
Det kan vara inom barnomsorgen men också inom den privata sektorn. Förhoppningsvis kan detta kraftigt öka efterfrågan på långtidsarbetslösa. Till skillnad från dagens kortvariga anställningsstöd bör denna rabatt gälla så länge anställningen varar.

Löerabatt lösning
Det kan vara så att många arbetsgivare inte ser någon poäng med att anställda någon om subventionen är tillfällig eftersom personen i fråga måste lämna jobbet när hon eller han väl lärt sig det. Det finns goda skäl att anta att den som under en tid haft en subventionerad anställning kommer att, med den kompetens och erfarenhet jobbet har gett, både kunna och vilja till att söka sig till ett arbete med ordinarie lön. Då kan ytterligare långtidsarbetslösa anställas. En invändning mot idén är att arbetsgivare skulle välja att avskeda personal för att istället anställa ny personal som subventioneras. Man kan lösa detta genom att
införa en kvot som innebär att varje arbetsgivare enbart får ha en viss procent anställda med denna lönerabatt. Fackföre-
ningen ska också få till uppgift att bevaka att arbetsgivaren inte utnyttjar systemet för att göra sig av med befintlig arbetskraft, utan att det istället används till nya anställningar.

Det centrala är att valet av arbete är fritt. Staten tvingar inte de arbetslösa till några särskilda jobb. Det ska också vara neutralt mellan privat och offentlig arbetsgivare. Det finns inga skäl till att den som driver ett privat daghem eller serviceboende ska
få anställa personer med lönerabatt medan kommunala arbetsplatser inte ska få samma möjlighet. Denna lösning medför inga kostnader utan blir tvärtom en besparing. Att rabattera hela arbetsgivaravgiften för en person som arbetar i till exempel barnomsorgen kostar skattebetalarna betydligt mindre än nuvarande försörjningssystem vare sig det är a-kassa, socialbidrag, förtidspension eller sjukersättning. Vi måste vända på alla stenar för att nå målet full sysselsättning. ”Alla ska med – så enkelt är det”.

Arne Olsson
Ombudsman LO-distriktet i Västsverige