I förra veckan började den amerikanska TV-serien ”Commander in Chief” sändas på TV 4. Huvudpersonen är president och kvinna, vilket gör att serien har kopplats till nästa presidentval i USA. Den har misstänkts vara något slags debattinlägg för Hillary Clinton, från den mestadels liberala underhållningsindustrin. Mot den bakgrunden, och eftersom serien är en rätt typisk Hollywoodprodukt, får man antagligen räkna med den sentimentala patriotism som genomsyrar serien.

Något som kanske inte heller är oväntat, men ändå provocerande, är hur huvudpersonen Mackenzie Allen framställs. Hon har tre barn, varav det yngsta är sex år. Samtidigt som hon klarar presidentrollen ser hon till att hinna säga god natt till sin yngsta dotter, även om det betyder att ett viktigt ärende får vänta en stund. Hennes könstillhörighet färgar också av sig på hennes politik: hennes första insats som befälhavare är att låta den amerikanska militären befria en kvinna som skall avrättas för äktenskapsbrott i ett u-land.

Visst kan det vara så att fler kvinnor på olika maktposter skulle kunna förändra maktutövningens konsekvenser. De olika erfarenheter kvinnor och män får i det samhälle som vi känner kan förstås påverka deras politiska prioriteringar. I Sverige har ju kvinnor som grupp till exempel mer vänsteråsikter än män som grupp. Men det här kan inte vara ett villkor för att kvinnor ska ha samma självklara rätt som män att vistas i vilket sammanhang som helst. Serien inbjuder till sådan retorik, vilket tyvärr förekommer alltför ofta även utanför TV-serier.

Det finns hittills inget som tyder på att Condoleezza Rice skulle vara mer benägen att föra en human politik än George W Bush. Hillary Clinton är visserligen liberal med amerikanska mått men har börjat framstå som klart mer högerinriktad än tidigare, vilket har tolkats som ett strategiskt drag inför valet. Sist men inte minst är det inte precis så att någon av dem är småbarnsmamma. Det kommer nämligen inte automatiskt att bli revolution för att en kvinna blir president. USA kommer inte plötsligt att bli ett fredligt paradis, och varken kvinnor eller män kommer plötsligt att kunna förena en superkarriär med småbarn utan minsta problem.
Deprimerande nog finns det ju snarare exempel på det motsatta; kvinnor som når riktiga toppositioner är (eller framställs åtminstone som) både ”hårdare” och längre åt höger än män i motsvarande situation. Exemplet Margaret Thatcher är nog det mest slående.

Just därför hoppas jag på en kvinnlig president i USA 2008. Jag hoppas nämligen ändå att ju fler de kvinnliga ledarna blir, desto oviktigare kommer kön att bli. Vare sig det sedan handlar om politiska ”hökar” eller ”duvor”.

Hanna Pettersson
Juridikstudent