Det fanns inte en enda med hederlig arbetarbakgrund på tandläkarhögskolan. De uppgifterna väckte någon gång i början av 80-talet viss uppståndelse i universitetsstaden Umeå.

Jag vet inte om någon förändring skett. Hur många ättlingar till svarvare och vårdbiträden pluggar till tandläkare i dag?

I samband med det intervjuade jag en ung universitetsstudent, jag minns inte vad han läste till, men bakgrunden till intervjun var att han var av arbetarklass.

Vi pratade om att det inte är så lätt att vara den enda pluggande med den klasstillhörigheten. Nej – inte i universitetsmiljön – utan hemma, bland släktingarna.

– När ska du skaffa dig ett riktigt jobb då?, löd frågan från de inte så stolta föräldrarna.

En av världens mest framgångsrika deckarförfattare, Denis Lehane, har berättat att hans pappa fortfarande, trots miljonerna och rekordupplagorna, brukar tipsa sonen om att nu söker posten nya brevbärare igen.

Lusten till utbildning och omskolning handlar inte bara om ork utan i lika hög grad om klass och tradition.

I veckans Arbetet har vi undersökt hur många som kan tänka sig en omskolning för att orka jobba fram till pension.

Bland de lägst utbildade är endast en av femton hugad.

Naturligtvis beror tveksamheten till vis del på slitna ryggar och sönderstressade hjärnor. Men inte bara.

Har man ingen eller kort utbildning har man med all sannolikhet heller ingen lust till plugg, eller, mer troligt, tror man sig inte om att kunna. Taskigt självförtroende helt enkelt.

Och jag tror att det fortfarande inom arbetarklassen finns en utbredd kultur att inte plugga särskilt länge.

Det gäller att snabbt komma i jobb och försörjning. Arbete är något fint att vara stolt över och Jante är stark.

För outbildade föräldrar är det inte självklart att tänka sig sin telning på socialhögskolan eller på KTH. Vi går i våra föräldrars fotspår.

Det är en av anledningarna till att det var så fel att slopa högskolebehörigheten från de treåriga yrkesutbildningarna.

Gamla mönster tar tid att nöta bort.

Om vi ska jobba längre måste alla uppmuntras till utbildning. Och samhället måste signalera att det alltid är att föredra – för alla – med kunskaper i matte, engelska och svenska. En dag behövs de.