Indiska kvinnor tar plats i bilindustrin

Scanias bussfabrik i Narasapura invigdes för drygt ett år sedan – och införde ett ovanligt koncept: De började anställa kvinnor. I dag är 25 procent av arbetarna kvinnor, men målet för ­Scanias ledning är 50 procent.

LÄS OCKSÅ ”Bättre stämning på verkstadsgolvet”

Strax över 200 långfärdsbussar har lämnat fabriken i staden Narasapura i södra Indien. Motorerna tillverkas i Södertälje, allt annat görs på plats. Det är rent och prydligt och alla arbetare har skyddsskor, glasögon och hjälm där så krävs. Det är ingen större skillnad på en fabrik i Sverige och denna. Förutom då förstås att palmerna vajar utanför och att det är 30 grader varmt.

Medelåldern på fabriksgolvet är 22 år. Suma är den yngsta av kvinnorna med sina 19 år. Hon monterar fast passagerardörren på bussen och hojtar till två killar att de får hjälpa henne att lyfta den på plats. Därefter drar hon elledningar och andra kablar och ser till att allt fungerar.

Suma bor tillsammans med två andra flickor i Krishnarajarpuram fyra mil från fabriken. Till jobbet tar hon sig med hjälp av företagets gratisbussar.

Hon får efter vissa avdrag 14 000 rupier, cirka 1 600 kronor, i lön varje månad. Boende och mat tar 3 000 rupier, en femtedel av lönen. Ibland åker hon och kompisarna in till storstaden Bangalore, fem mil bort. Resan med buss tar två timmar i den täta trafiken och biljetten kostar 57 rupier. Hon kommer från en by 30 mil bort och besöker sin familj varannan månad. Hon trivs med sitt jobb och har uppmanat sin bror att också söka jobb här.

Suma ingår som arbetarrepresentant i fabrikens arbetsmiljökommitté. Hennes jobbarkompis Chaitrashree är 21 år och har samma lön. Chaitrashree har gått en datautbildning på tre år. Hon visste inget alls om fabriksarbete, men lockades av presentationen då Scanias representant besökte hennes skola.

– Mina föräldrar tyckte inte att det var något konstigt med att jag skulle arbeta på en bussfabrik. De är stolta över mig, säger hon.

– Jag är betalande gäst hos en familj. Jag betalar 4 000 rupier i månaden och får mat och allt jag behöver hos dem.

Mamatha är kvalitetskontrollant och även hon 21 år. Hon går runt med sin pärm och inspekterar noga arbetet som utförts. Ibland blir det en prick i protokollet och den som monterat in en plåt lite slarvigt får en tillsägelse.

Blir killarna sura på dig?
– Haha, de tycker nog ibland att jag är gnällig i överkant, men det är inte allvarligt. De respekterar mig och min roll, och vi jobbar alla för att resultatet i slutänden ska bli bra.

Ingen av de unga kvinnorna tycker att det är något problem med att arbeta i en traditionellt manlig omgivning. Inpräglade beteenden och konservativa könsroller saknas i väggarna på den nästan nya fabriken. Inte heller killarna kan se något ovanligt med kvinnor som arbetskamrater. Det är samtligas första möte med arbetslivet, och normen sätts utifrån det.

18 dagar semester

• Arbetstiderna på fabriken är 8.00–17.30, med två tio-minutersraster då det bjuds på chai. Lunchrasten är 30 minuter, lunch i matsalen ingår.
• Tretton helgdagar under året är fabriken stängd och de anställda lediga. Utöver det har de arton semesterdagar att ta ut efter eget behov.
• Fabriken är inte färdig. Ytterligare 200 personer ska anställas.

Löner

• En nyanställd har 14 000 rupier i månaden. En avdelningschef har drygt det tredubbla: 45 000 rupier. Chefen har i regel läst fyra år på tekniskt universitet.
• Kvinnor och män har samma lönenivå.
• 1 000 rupier motsvarar 130 svenska kronor. En liter mjölk kostar 20 rupier, en biobiljett 80.

Anders Eliasson