Natos högste befälhavare Philip Breedlove beskriver miljontals flyktingar i Mellanöstern och Centralasien som en enda, odelbar kropp som angripits av cancer – i form av Islamiska staten.
Han beskyller Ryssland och Syriens diktator Bashar al-Assad för att medvetet driva denna cancerangripna människomassa mot Västeuropa.
– De förvandlar migrationen från Syrien till ett vapen, sade Breedlove i tisdags, samtidigt som Nato-fartyg var på väg till vattnen mellan Turkiet och Grekland för att ”avskräcka” båtflyktingarna.
Vem behöver Donald Trump när man har sådana militära befälhavare? Som om vi inte lärt oss något alls av historien.
En del jämför vår tid med 1930-talet. Själv är jag mer benägen att jämföra den med 1880-talet. Det var då – ett knappt årtionde efter 1870-talskrisens utbrott – som världen drogs in i en ultranationalistisk yra, inte helt olik den i dag.
Arbetarrörelsen växte snabbt under denna tid. Strejker och protester mot neddragningar och lönesänkningar skakade såväl Europa som USA. Och inom den politiska och ekonomiska eliten växte en neuros.
Den enda politiska rörelse som tycktes kunna mobilisera massor i samma grad som arbetarrörelsen var de radikala nationalisterna, ultranationalisterna. Deras socialdarwinistiskt inspirerade mix av rasism och nationalism upplevdes visserligen som vulgär av en del inom de styrande skikten. Men under dessa år började många liberaler och konservativa tala om vikten av folkhygien, begränsad invandring, den egna nationens överlägsenhet och ”den starkes rätt”.
När land efter land sedan införde skyddstullar växte oron i den tidens ekonomiska supermakt, Storbritannien. Svaret från britterna: överlägsen militärmakt skulle säkra expansionen på nya marknader.
Följden blev upprustning och våldsam expansion. Först i Afrika, där imperialismens kapplöpning ledde till ohyggliga, vedervärdiga brott. Senare vände sig logiken inåt mot Europa och bidrog till första världskrigets utbrott.
I skuggan av det växte en fredsrörelse fram. I den spelade kvinnorna en central roll. De allianser som slöts mellan kvinnorörelsen, arbetarrörelsen och progressiva liberaler var ett viktigt steg mot 1900-talets demokratisering och skapande av välfärdsstaten.
Minns det den 8 mars. För nu behöver vi en ny bred fredsrörelse.
