Mobilbetalningar stärker sociala skyddsnät
– För mig betyder detta trygghet, säger Nzyoka Munyo om M-Pesa. Foto: Estrella de la Reguera
Kan ett sms förändra livet? För två miljarder vuxna som i dag saknar ett bankkonto kan svaret vara ja. En ny sms-baserad teknik, M-Pesa, har gett miljoner människor i Kenya ett starkare socialt skyddsnät – i brist på a-kassa, sjukförsäkring och välfärdsstat.
”M-Pesa”. De gröna skyltarna med loggan sitter överallt i Kenyas huvudstad Nairobi. På bara några år har 70 procent av Kenyas vuxna befolkning – och mer än hälften av landets fattiga – registrerat sig i detta mobilbaserade betalsystem. Ett genomslag som kan göra giganter som Apple och Google gröna av avund.
– Har ni inte M-Pesa i Sverige? Märkligt! säger Nzyoka Munyo och tar fram sin lilla kontantkortstelefon för att förklara hur det fungerar.
– Jag betalar hyran och elen i M-Pesa. Och på kvällarna brukar jag betala mitt glas te på tehuset med M-Pesa, säger Nzyoka, och börjar knappa in ett sms.
Han jobbar som lärare på en skola för föräldralösa barn i Korogocho, en kåkstad i Nairobi där den formella ekonomin annars inte direkt dominerar.
Ingen internetuppkoppling behövs för att använda M-Pesa, bara en telefon som kan skicka sms och ett kontantkort från telekomjätten Safaricom.
– När jag vill skicka pengar till min familj i Kitui, som ligger 20 mil härifrån, är det till stor hjälp. För mig betyder detta trygghet, säger Nzyoka Munyo innan han går iväg mellan marknadsstånden.
Trygghet. I Sverige kunde ekonomisk trygghet en gång i tiden bestå av familjens gård, guld och silvermynt och kanske ett par skuldsedlar (eller ”reverser”).
Sedan kom industrialiseringen. Jobben flyttade till städerna och människorna följde efter. Med urbaniseringen kom fler möjligheter till inkomster – men sällan någon trygghet att tala om.
De första a-kassorna bestod av burkar som skickades runt på arbetsplatserna. När någon blev sjuk eller förlorade jobbet togs det pengar ur burken. Om inte kassören hade försvunnit med den, förstås.
I slutet av 1800-talet växte allt fler sparbanker och postbanker fram som gjorde det möjligt att säkra burkpengarna och förränta dem. Med tiden formaliserades dessa spar- och arbetslöshetskassor, först som en del i fackföreningarnas verksamhet, och senare som ett centralt inslag i den välfärdsstat som tog form i mitten av 1900-talet.
Mercy Wambyi (t.h.) arbetar med att växla sedlar till M-Pesa. I kåkstaden Korogocho i Nairobi är detta betalsystem nästan lika vanligt som kontanter.Foto: Estrella de la Reguera
Så är det inte överallt. 38 procent av alla världens hushåll saknar fortfarande ett bankkonto. Merparten av dem finns i länder där varken trygghet eller välfärd är garanterad av staten. Det gäller inte minst på den fattiga landsbygden och i städernas slumområden – som Korogocho i Nairobi.
– Jag vill öppna ett M-Pesa-konto. Hur gör jag?
Kvinnan i luckan tittar på mig som om jag vore en idiot. I Korogocho vet alla vad M-Pesa är. Det finns en M-Pesa-agent i vartenda gathörn.
– Du behöver ditt ID och ett abonnemang i Safaricom, säger Mercy Wambyi som luckdamen heter.
Jag räcker fram mitt pass och min telefon, som känns löjligt överdimensionerad. Dammet från gatan lägger sig som en hinna över femtumsskärmen. De flesta runt mig har enkla Nokia-telefoner som kostar max en hundralapp på marknaden.
Det tar ett par minuter. Sedan plingar det till. ”Your identity in M-PESA is acti-vated successfully.”
– Så. Hur mycket vill du sätta in?
Jag räcker fram en 1 000-shilling-sedel. 80 kronor. Pling. Jag är inne.
Tidigare på dagen träffade jag en kvinna som har startat en sparkassa med några vänner i Korogocho. De är ett tiotal andra kvinnor som sätter av några tior varje månad, och när de kommit upp i en viss summa får en av kvinnorna hela potten. Så fortsätter det tills alla har fått ihop ett sparkapital. Det är ett vanligt sätt att spara här – inte minst för kvinnor som vill hålla makens fingrar borta.
Ett skäl att skaffa M-Pesa kan vara att att undvika stölder från dessa sparburkar. Ett annat att det finns möjlighet att ansöka om mikrokrediter.
Men enligt Tavneet Suri, professor vid MIT-universitet i USA, är den i särklass viktigaste anledningen en helt annan: bättre soci-ala skyddsnät.
– I de flesta fattiga länder finns inte några försäkringssystem. Länder som Kenya har knappt någon offentlig sjukvård alls, och inte heller a-kassa. I stället bildar folk informella nätverk av vänner och familjemedlemmar som de kan få hjälp av när något dåligt händer. Och som medlem i ett sådant skyddsnät är du också skyldig att hjälpa de andra, säger Tavneet Suri.
Korogocho är ett av många fattiga områden i Östafrikas städer, där snabb urbanisering har lett till både ekonomisk utveckling och omfattande misär. Foto: Estrella de la Reguera
– När någon skulle skicka pengar mellan stad och landsbygd var de enda alternativen tidigare att betala en busschaufför för att frakta sedlarna eller att åka själv. Båda alternativen innebär höga transak-tionskostnader, i genomsnitt omkring 50 kronor per försändelse. Det är det M-Pesa har förändrat, säger Tavneet Suri, som studerat betalningssystemet sedan det infördes 2007.
Varje gång man knappar in någons nummer, beloppet, den hemliga pinkoden och trycker på ”skicka” kostar det drygt två kronor i M-Pesa. Det är betydligt mind-re än vad Western Union och Moneygram skulle ha tagit för samma försändelse. Och det är snabbt och säkert.
– I dag finns mobiltäckning även på platser där det saknas el och avlopp. Tillsammans med att minsta kiosk har en M-Pesa-agent, har det lett till att de sociala skyddsnäten stärks, säger Tavneet Suri.
Hon och hennes forskarkolleger har visat att hushåll som drabbas av en kris och har tillgång till M-Pesa får en betydligt mindre förändring av sin disponibla inkomst än tidigare.
Men hur ska de fattiga göra som vill spara och få ränta på sina pengar? Hittills finns inte många alternativ, men i höstas lanserade Kenya en billig statsobligation som köps genom M-Pesa: ”M-Akiba”.
– Det kan bli en viktig sparform i framtiden, tror Tavneet Suri.
