Facket protesterar i Peru – möts av vattenkanoner och tårgas

LIMA. Drygt 1 600 anställda riskerar att förlora jobbet. När det peruanska fackförbundet Sitobur demonstrerar för att rädda anställningarna svarar polisen med tårgas och vattenkanoner. Minna Pyykölä rapporterar från de organiserade gatuarbetarnas verklighet i Peru.

”Vad sprejar du för nåt?”

Frågan hinner knappt ställas innan polisen stegar fram och sprejar tårgas rakt i ansiktet på en man som står bredvid kvinnan som uttalat orden. Andra poliser knuffar bort demonstranterna, slår dem med batonger och skriker hotfullt.

I princip är det tillåtet att ordna manifestationer på en allmän plats utan tillstånd i Peru, men 
i praktiken, som den här gången i slutet av augusti i huvudstaden Lima, kan polisen stoppa dem.

Kravallpoliserna höjer hotfullt sina sköldar på Plaza Mayor, medan vattenkanoner sprutar vatten på demonstranterna – allt för att den här gruppen arbetare har haft mage att protestera mot att de ska få sparken.

Raul A Oviedo Camacho, ordförande i Sitobur.

– Vi blev rödögda av tårgas och blöta. Flera personer skadades, jag blev slagen med batong, säger Raul A Oviedo Camacho, ordförande för Sitobur, när jag träffar honom fyra dagar efter demonstrationen.

Tillsammans med vice ordföranden för facket arresterades han – eftersom de var huvudansvariga för manifestationen. Ett åttiotal medlemmar i Sitobur samlades sedan utanför polisstationen för att kräva deras frigivande. Och efter några timmar släpptes de.

Anledningen till manifestationen är en upphandling av skötseln av Limas gator, trottoarer och parker samt sophämtning. Om serviceföretaget Innova Ambiental inte får fortsätta förlorar företaget sin enda kund och de anställda riskerar att bli arbetslösa.

Innova är ett ovanligt serviceföretag i Lima eftersom de anställda sedan åtta år har ett eget fackförbund, Sitobur. Det är alltså ett företagsbaserat fackförbund, bildat enbart av och för medlemmarna på Innova. Av företagets drygt 1 600 anställda är 742 medlemmar.

Sitobur har sitt kontor i en liten och mörk lokal där det finns plats för ett skrivbord, några hyllor och några stolar. När Arbetet Global besöker kontoret har ett tiotal medlemmar samlats för ett möte.

Många är trötta efter en lång och slitig arbetsdag och har svårt att hålla sig vakna.
– Vi har tidigare i år lyckats teckna ett kollektivavtal med företaget. Det ger dock inga garantier. Företaget vill inte förhandla med oss just nu, berättar Raul efter mötet.

Innovas anställda har karaktäristiska orangea arbetskläder.

Kollektivavtalet tar upp lön, arbetskläder och ett antal fackliga frågor som rätten att organisera sig på företaget. En av Sitoburs framgångar är just lönen. I stället för den lagstadgade minimilönen på 750 soles (cirka 1 900 kronor), får alla minst 1 100 soles (cirka 2 800 kronor) i månaden.

De anställda jobbar minst åtta timmar om dagen, sex dagar i veckan. Men arbetsdagar mellan tio och elva timmar är inte ovanligt, eftersom tiden inte räcker till.
– Det här är en viktig fråga för oss. Vi vill att arbetsområdena ska minskas och då måste företaget anställa fler, säger Raul.

Lima är en stad med nästan 10 miljoner invånare, med en ofta kaotisk trafik. Innovas anställda jobbar utomhus, ofta mitt i trafiken och är ständigt utsatta för luftföroreningar. Det är inte alls ovanligt att de blir påkörda eller är inblandade i trafikolyckor. Därför har det varit viktigt för Sitobur att få arbetsgivaren att skaffa de synliga, orange, arbetskläderna. De flesta behöver också en ansiktsmask.

Bättre arbetsmiljö står högt på kravlistan. Enligt lagen får inte kvinnor i arbetslivet lyfta mer än 15 kilo. Men här tvingas de ofta lyfta sopor och jordsäckar som väger mycket mer, i värsta fall runt 50 kilo, berättar Raul innan alla lämnar lokalen för en lång resa hem i storstadens kaotiska trafik.

*

Att vara fackligt aktiv i Peru innebär inte bara att du riskerar bli utsatt för polisbrutalitet och gripas. Utan också, och kanske framförallt, att du kan förlora jobbet.

Roger Demetrio Vargas Dias fick sparken efter 18 klanderfria år som gatustädare på Innova Ambiental i Lima.

– Det var för att jag var förtroendevald i facket och protesterade mot hur företaget transporterade några av mina arbetskamrater i olämpliga fordon, säger han.

Roger Demetrio Vargas Dias.

Företagsfacket och representanter för den globala fackliga organisationen UNI har försökt hjälpa honom att få tillbaka anställningen – men utan att lyckas.

Att fackligt aktiva förlorar jobbet är inte ovanligt i Peru. Facken har överlag en tuff situation och UNI:s amerikanska gren är verksam i landet för att stötta de fackliga organisationerna.

– De behöver verkligen vårt stöd. Under president Alberto Fujimoris regim 1990-2000 tappade den tidigare så stora och starka fackliga rörelsen kraft. I dag brottas facken med flera problem och regeringens inställning till dem är hård, säger Adriana Rosenzvaig, regionansvarig på UNI.

– Även om det fanns mer fackföreningsvänliga lagar skulle företagen troligen ändå inte följa dessa. Företagen här struntar i vad de fackliga organisationerna tycker, säger hon.

Roger Demetrio Vargas Dias blev medlem i facket först för två år sedan, och ett halvår senare valde arbetskamraterna honom till sitt ombud. Nu söker han nytt jobb, medan han försöker försörja sig på extrajobb som diskare och snickare. Han tvekar inte att fortsätta vara fackligt aktiv om han får chansen, säger han.

– Jag har verkligen tyckt om att vara fackligt ombud
 och det som har hänt mig har bara gjort mig starkare. 
Men jag är mer försiktig nu. Jag kommer att tänka mer på hur jag agerar så att jag inte behöver hamna 
i samma situation igen, säger han.

 *

Jenni Garcia Pinchi.

Lönen på Innova är visserligen högre än den lagstadgade minimilönen. Men Jenni Garcia Pinchi, ensamstående med tre barn 
i åldrarna 15, 16 och 22, har ändå svårt att få pengarna att räcka till. Detta trots att hon arbetar extra med hemstädning en gång i veckan.

Månadslönen på heltid är 1 100 soles, cirka 2 800 kronor. Enligt den peruanska lagen ska företaget dela med sig av vinsten till de anställda, och arbetsgivaren ska också betala ut två extra månadslöner, i juli och december.

Men trots extra lön räcker Jennis pengar bara precis till mat, kläder och boende för familjen. Till exempel kostar en liter mjölk drygt åtta svenska kronor och två kilo färsk kyckling cirka 50 kronor i en av stadens större mataffärer.

– Mycket är bättre här än i andra företag. Men om jag fick önska mig något, så skulle det vara högre lön, säger Jenni.

Hennes arbetsdag börjar klockan 06.45. Hon har inget lunchrum att gå till, inte heller tillgång till ett kylskåp. Och på sommaren kan temperaturen stiga till över 40 grader. Jag frågar om det inte är tufft att både arbeta och äta i sådan hetta.

– Jag äter ofta min lunch i någon park och det går oftast bra, det är min vardag. Matlådan, till exempel med ris och kyckling, har jag alltid med mig, säger hon innan vi skiljs åt.

TEXT OCH FOTO: MINNA PYYKÖLÄ

—

Denna text är en omarbetad version av reportage som publicerats i nr 7-15 av: