Alla som läste Martin Lindbloms alster genom åren vet att han var en lysande stilist, med en förankring i såväl socialdemokratisk som facklig historia och med en fast förankring i grundläggande ideologi som få skribenter innehaft.

Ofta ville han diskutera det skrivna och under de arton år vi arbetade tillsammans satt vi många gånger och diskuterade hans ännu inte publicerade ledartexter till kommande nummer. Några ändringsförslag varken behövde eller ville jag komma med, däremot ledde hans alster alltid vidare i tankarna och inom bådas våra påverkansarbeten. De ledde vidare till det som kunde komma och det som skulle kunna bli en jämlik värld. Hans många läsare kan säkert instämma i den öppning för vidare diskussioner som alltid fanns i hans texter.

På så sätt vara hans arbete en del av folkbildningssverige, under alla år inom journalistiken men även från hans tid på Tidens förlag, hans arbete med dåvarande kulturminister Bengt Göransson och från hans mångåriga och djupa kontakter med Arbetarrörelsens arkiv.

Även efter sin pensionering fortsatte han driva sina hjärtefrågor i enskilda krönikor, alltid med udden riktad mot strukturella orättvisor i varje ny skepnad de än visade sig. Han tog sig an och angrep, med samma lågmälda frenesi, de nya hoten mot jämlikhet och rättvisa, som rut-bidrag, nyliberala privatiseringar och vinstuttag ur välfärden. Men han fick då också tillfälle att genom nya plattformar på sociala medier sprida kunskap om sitt favoritintresse schack och schackpartier på ett sådant sätt att det också fängslade även noviser på området.

Från hela redaktionen på Arbetet, fd LO-Tidningen, går nu våra tankar till Martin Lindbloms familj.

Martin Klepke, politisk redaktör på tidigare LO-Tidningen, nuvarande Arbetet.