Tisdagens rapport från arbetsgivarnas eget arbetsmarknadsekonomiska råd innehåller många goda råd, bland annat att fortsätta använda de effektiva anställningsstöden. Dessa är bra för att få utsatta personer och grupper i arbete.
Men det finns en stor paradox i rapporten. För trots många lovord över anställningsstöden föreslår man – som så ofta från arbetsgivarhåll – fler enkla jobb med låga löner, utan att egentligen kunna presentera hur det skulle vara en bättre väg än de anställningsstöd man just lovordat.
Anställningsstöd som instegsjobb, nystartsjobb, traineejobb och extratjänster, både för nyanlända och för övriga grupper som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, är de mest effektiva bland dagens arbetsmarknadspolitiska åtgärder, enligt rapporten.
De fungerar bra både för den anställde och för arbetsgivaren. Rådet till regeringen är att renodla de olika formerna av anställningsstöd för att göra dem mer överskådliga och framför allt öka informationen bland landets företagare om att de finns.
Så långt är resonemanget logiskt. Men när vi kommer till lönebildningen är det som om de tidigare orden i rapporten fallit i glömska. Här upprepar i stället det ekonomiska rådet den arbetsgivarvänliga tanken att vi måste införa en ny typ av enkla jobb med löner som inte får överskrida 14 000 – 15 000 kronor i månaden.
Det är samma resonemang som rådets ordförande Lars Calmfors presenterade i en debattartikel redan i december.
Men för att inte skillnaderna ska öka för mycket i disponibel inkomst, alltså det den anställde får ut efter skatt och eventuella bidrag, bör detta nog kombineras med förändringar i skatteuttagen och dessutom kanske kompletteras med en liten statlig subvention.
Och vad är då skillnaden mot de anställningar med anställningsstöd som rådet tidigare i rapporten talat sig varm för? För arbetsgivarens kostnader bli det ingen större skillnad. Och beroende på med hur mycket staten skulle gå in med sänkta skatter med mera för dem som har enkla jobb skulle det kanske inte bli så stor skillnad för den anställde heller jämfört med övriga allra lägst avlönade yrken.
Men på ett område skulle det bli en stor skillnad, och det är i den utgående lönens storlek. Risken att lönerna på dessa nya enkla jobb skulle användas till att sänka lönerna inom andra lågavlönade yrken är därför stor.
Arbetsgivarnas ekonomiska råd påtalar själva risken till lönesänkningar i andra lågavlönade yrken men säger samtidigt att forskningen är otydlig. Och paradoxen kvarstår, när nu anställningsstöden är så bra för att nyanlända och andra marginaliserade, varför då inte stanna vid rådet att utveckla dessa anställningsstöd i stället för att förorda nya enkla jobb med lägre utgående löner? Om nu inte syftet, vilket man kan misstänka, är att pressa lönerna och öka lönespridningen.
Det ekonomiska rådet passar också på att slänga in en brandfackla i avtalsrörelsen. Industrins lönenormerande märke är så smått på väg att nå vägs ände, förutspår rådet, då den inhemska tjänstesektorn bli alltmer dominerande i ekonomin. När allt större del av ekonomiska verksamheten och allt större del av arbetskraften läggs över på inhemsk marknaden med bygg och tjänster måste dessa områden tillåtas kunna höja lönerna mer än inom industrin, enligt rapporten.
Det här är ingenting som är aktuellt i årets lönerörelse, anser rådet, men det kan leda till stora spänningar i framtiden om inte LO-förbunden genomför denna förändring i samsyn. Att det redan nu finns spänningar inom LO-förbunden när det gäller industrimärkets normerande verkan är utom all tvekan.
Men samtidigt som det är mycket viktigt att komma tillrätta med lönebildningens svårigheter att handskas med relativlöneförändringar är märket fortsatt viktigt för att bevara Sveriges internationella konkurrenskraft.
Så på en punkt har rådet helt rätt: Vilken väg LO-förbunden än väljer måste de nå en samsyn om hur den framtida lönesamordningen ska utvecklas.
