Korruptionsskandalerna inom Riksrevisionens och Skatteverkets ledning har förstört förtroendet för dessa centrala och viktiga myndigheter för lång tid framåt.
Visst finns grader i helvetet. Den kraftiga mannamån som styrt riksrevisorn Susanne Ackums tid vid makten har Skatteverkets chefer inte nått upp till.
Men även om det finns gradskillnader är det helt oacceptabelt att det över huvud taget råder korruption inom svenska myndigheter.
Är det i något sammanhang som ordet ”nolltolerans” måste gälla fullt ut är det inom ämnet korruption.
Vi kan aldrig säga ”lite korruption hos generaldirektörer och myndighetschefer får vi allt tåla”. Sådana myndighetschefer ska aldrig bli chefer.
Gemensamt för korruptionen inom Skatteverkets och Riksrevisionens högsta ledning är att korruptionen har utförts av topptjänstemän inom den tidigare Alliansregeringen.
Både Skatteverkets generaldirektör Ingemar Hansson och Riksrevisorn Susanne Ackum var tidigare politiskt tillsatta statstjänstemän under Anders Borg (M).
De personer de gynnat i korruptionshärvorna har på olika sätt varit knutna till Moderaterna.
Men svensk statsförvaltning är ingen lekstuga där kamrater från politiska partier, vilket parti det vara må, får ge varandra tjänster och hålla varandra bakom ryggen.
I svensk myndighetsutövning ska alla behandlas lika, enligt regeringsformens andra kapitel, paragraf 1.
Och det är naturligtvis ett tvingande krav att följa regeringsformen även för moderater.
Men i chefernas handlingar döljer sig något ännu mer osunt, inte bara enskilda personers dåliga omdöme utan en syn på sig själva som samhällets elit.
Här behövs inte någon regelbok, eliten tror sig ändå veta vad som är rätt.
I Machiavellis ”Fursten” från tidigt 1500-tal talas om nödvändiga regelöverträdelser som de styrande har rätt att genomföra.
Ett par århundraden senare myntades uttrycket ”Hellre en upplyst despoti än en oupplyst demokrati”, i en devis som tillskrivs Voltaire.
Liknande tankebanor finns säkert i såväl Skatteverkets som Riksrevisionens högsta ledning.
När Skatteverkets överdirektör Helena Dyrssen ringde sin kamrat inom Moderaterna och försökte varna honom inför en granskning satt nog både Machiavelli och Voltaire bakom örat och viskade.
Samhällets elit anser sig veta vad som är rätt. Det var ju ingen järnverksarbetare som skulle granskas, i stället gällde granskningen en kamrat från den moderata eliten, samma moderata maktelit hon själv tillhör.
När Susanne Ackum anställde sina gamla kamrater från Moderaterna på Riksrevisionen och körde över HR-chef, facket och struntade i adekvata ansökningsprocedurer var samma elitism styrande.
Hon ansåg sig ju veta att de var bra. Så varför skulle hon behöva följa demokratiska procedurer?
Men som fjärde passus i regeringsformens andra kapitel står också följande:
”Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.”
Att myndigheternas moderata chefer struntat i regeringsformens ord om alla människors lika värde är illa nog. Att de dessutom struntar i demokratiska procedurer är ännu värre.
Men regeringsformen ska faktiskt följas även av myndighetschefer. Det är en order från övriga svenskar.
För, som det står i samma regeringsform, kapitel 1, paragraf 1, och som alla skolelever fortfarande får lära sig i skolan:
”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”
Det är bara att lyda. Allt annat är moderat maktmissbruk.
