Middagsbjudningar, Erdogankontakter och talet om ”dubbla agendor” till trots. Det som gjorde att bilan slutligen föll över Mehmet Kaplans fortsatta ministerkarriär var hans lägligt framrotade uttalande där han jämförde Israels behandling av palestinier med nazisternas behandling av judar på 1930-talet.
De i Miljöpartiet som varit med ett tag måste ha svimmat på fläcken. För alla vet ju: en sådan jämförelse kan aldrig göras. Vad frågan än gäller och vilken politiker som än säger det, all jämförelse mellan Israel och nazityskland är för evigt stämplad som ett Topic Non Grata, ett för evigt omöjligt debattämne.
”Relativisering!” skriks det då genast. Och relativisering är debatteknikens dödssynd. I Sverige har vi dessutom blivit specialister på att granska alla uttalanden ur ett relativiseringsperspektiv och skoningslöst hacka ned på allt som närmar sig en jämförelse.
Men det är i Sverige, det. Intressant nog kunde man som jämförelse i Israels äldsta dagstidning, den Jerusalembaserade tidningen Haaretz, bara några dagar efter att Kaplan fått avgå i Sverige, läsa en helt annan typ av artikel. Haaretz publicerade då en krönika där den israeliska arméns propaganda jämförs med den propaganda som spreds i nazityskland.
På samma sätt som Hitler piskade upp det tyska folket till att tro att den sanna kärleken är att dö i strid för sitt fosterland, på samma sätt piskar den israeliska armén upp sina soldater till en glorifiering av den patriotiska döden, skriver krönikören Rogel Alpher.
Det lustiga, eller om det nu är så lustigt, är att en sådan krönika alltså kan publiceras i en av Israels största dagstidningar, medan samma krönika skulle ha inneburit politiskt självmord om den publicerades i Sverige.
Ett annat exempel är Margot Wallströms svar i en riksdagsdebatt nyligen där hon använde orden ”utomrättsliga avrättningar” om israeliska soldaters dödande av tillfångatagna eller neutraliserade palestinska attentatsmän eller förmodade attentatsmän.
Wallström hämtade inte orden ”utomrättsliga avrättningar” ur tomma intet. Orden är en direkt översättning av det begrepp som används såväl inom som utom Israel i den debatt som pågår om dessa dödsskjutningar.
I Amnesty Internationals kritik mot Israel används begreppet ”extrajudicial executions”, det vill säga ”utomrättsliga avrättningar”. Den israeliska människorättsorganisationen B´Tselem kallar dödsskjutningarna för ”summary street executions”, det vill säga ”summariska gatuavrättningar” i sitt mycket kritiska öppna brev till Israels premiärminister Netanyahu.
När en svensk utrikesminister använder dessa i den internationella debatten vedertagna ord målas dock bilden snabbt upp av en för evigt oförlåtlig dödssynd: en relativisering som drar tanken – dock något långsökt – till nazister och antisemitism. Och relativiseringens dom utdelas genast.
När striderna i Gaza var som mest intensiva 2009 jämförde jag själv i en ledare den israeliska arméns förstöring av hus och egendom med nazisternas agerande mot invånarna i det ockuperade Nederländerna. Vid attacker från palestinier svarade den israeliska armén med att bränna hus och olivlundar i närheten av attentatsplatsen, eller där attentatsmännens familjer bodde, under förevändning att de boende där stödde attackerna eller i vilket fall kunde ha förhindrat dem.
Vid attacker från motståndsrörelsen i Nederländerna mot den nazistiska ockupationsarmén svarade nazisterna på samma sätt, med att förstöra hus och egendom närmast attentatsplatsen. Redan som barn fick jag höra dessa historier runt middagsbordet i Leiden av mina äldre släktingar. Denna nazistiska strategi är också huvudtemat i Harry Mulisch utmärkta bok De Aanslag.
Naturligtvis fick jag kritik för min jämförelse. Det här var dock före twittermobbarnas och de medvetna missförståndens tid så tonen var någorlunda sansad. Att jämförelsen är relevant borde dock vara uppenbart.
Det finns få händelser i världshistorien som i grymhet och omfattning kan mäta sig med nazisternas utrotningsläger. Att jämföra förintelsen med vad det vara må blir därmed lätt en omöjlig trivialisering av de fasansfulla brotten mot judarna.
Inget av de ovanstående exemplen jämför dock med förintelsen, inte ens Kaplans något oklara jämförelse som i stället handlar om 1930-talet.
Det exemplen har gemensamt är i stället en kritik mot staten Israels agerande.
Det vore bra om vi kunde komma tillbaka till en sansad tolkning av jämförelseförbudet som brett ut sig i den svenska debatten, åtminstone så mycket att vi kan mäta oss med det mer öppna debattklimat om dessa frågor som i dag råder i Israel.
