Nu kan de starta sitt nya liv – men var?

De syriska flyktingfamiljerna Alsabae och Alhallak får alltså stanna i Sverige. En 15 månader lång väntan som asylsökande är därmed över. Och nu tar en ny väntan som arbetssökande vid.

Men först måste familjerna få någonstans att bo, en kommun i Sverige som är villig att erbjuda dem en lämplig bostad. Det heter kommunplacering. Och inte förrän det är klart kan de andas ut.

Med tanke på den akuta brisen på sovplatser till nyanlända kan de inte ha några särskilda önskemål eller begära att få bo nära bekanta och släktingar. Ett tak över huvudet var som helst i landet är allt de vågar hoppas på.

– Sverige är ett vackert land, och då menar jag hela Sverige, skämtar pappa Abdalmanan Alhallak och kramar om sin fyraårige son Abdullah. Det går ingen nöd på oss vuxna, men barnen behöver ha ett hem. Man kan inte slå rot på en flyktinganläggning.
– Det gäller också jobb, tillägger han. Han tar vad som helst, även om han skulle bli väldigt glad om han fick jobba som skräddare eller guldsmed, vilket han jobbat som i över 20 år i hemlandet.

Som Arbetet skrivit tidigare kommer vi att i flera år framöver följa de två familjerna på deras väg in i det svenska samhället. Exempelvis som nu när de fått uppehållstillstånd. Eller när de får bostad, utbildning och jobb längre fram.

Sedan familjerna fick asyl för drygt två veckor sedan har de kammat hela landet på lediga jobb och bostäder, på nätet, berättar pappa Wael Alsabae och bläddrar fram alla mejl de skickat till arbetsgivare och fastighetsägare på sin mobil.

En del av breven har tioåriga dottern Walaa formulerat åt båda familjerna. En del har de låtit Google översätta åt dem från arabiska till svenska. De är inte särskilt välformulerade. Inte heller svaren. ”Tyvärr, vi har inget ledigt”, lyder de flesta helt kort. Men ett svar är bättre än inget alls förstås.

Uppehållstillståndet har fått fart på de vuxna i båda familjerna. Både kvinnorna och männen har börjat cykla, gå långa promenader, fiska och plugga svenska tillsammans med ett gäng volontärer som besöker deras asylboende i Skebobruk, i Roslagen, halvvägs mellan Norrtälje och Hallstavik, tre gånger i veckan.
– Häromdagen fick jag upp en gädda på minst två kilo och fick hjälp med att rensa och grilla den i asylboendets kök, berättar pappa Alsabae med ett stolt leende.

Pappa Alhallak berättar att han inte kunnat sova mer än fyra timmar om dagen sedan de fått uppehållstillstånd. Han åker in till Norrtälje nästan varje dag för att uträtta en lång rad ärenden nu när alla familjemedlemmar fått var sitt personnummer. Varje gång han är där besöker han också Arbetsförmedlingen.
– Enligt vår handläggare där har vi väldigt små chanser att få en bostad den formella vägen, det vill säga via en kommun. Det innebär att vi själva måste försöka hitta någonstans att bo, annars kan vi bli kvar på asylboendet hur länge som helst.

Vi sitter i matsalen i det anrika Skeboslott som byggts om till asylboende. Antalet boende har ökat från cirka 80 till drygt 130 på några veckor. De flesta kommer från Syrien, Afghanistan och Irak. Men alla är inte nyanlända.

En man från Libyen, som presenterar sig som Muhammed, sätter sig ned bredvid oss med en tallrik kyckling-soppa och berättar om sin långa karriär som asylsökande. Han har sökt asyl i Sverige sedan 2003. Blivit utvisad fyra gånger – medan hans hemland fortfarande hade en regering – och lyckats ta sig tillbaka över Medelhavet till Europa och tillbaka till Sverige och sökt asyl på nytt. Men nu har Libyen ingen fungerande regering som kan ta emot honom, så det hjälper inte att han blir utvisad för femte gången.
– Nu finns inget som Sverige kan utvisa mig till, slår han fast på flytande svenska.

Vi får också en påhälsning av en iranier som sökt asyl i Sverige i åtta år och blivit utvisat till Teheran tre gånger.
– Iranska myndigheter vägrade att ta emot mig, så jag fick återvända med vändande flyg varje gång.

Det har skett väldigt mycket i familjerna Alsabaes och Alhallaks liv, både på det lilla och det stora planet, sedan Arbetet träffade dem första gången i mitten av april i år. Barnen har fått flyta från stora Långsjöskolan i Rimbo till lilla Skebobruks skola med ett 50-tal elever. De trivs bra i nya skolan men saknar sina klasskompisar i Rimbo.

– Det är en bra skola, men tyvärr får våra barn inte längre någon handledning i modersmålet, vilket är ett måste enligt skollagen, vad vi fått höra, säger fyrabarnsmamman Ghena Alsabae.
– Lagen är en sak, verkligheten en annan, säger tvåbarnsmamman Aamer Alhallak och skakar på huvudet.

Rekordmånga söker asyl i Sverige och regeringen talar om att gränsen snart är nådd, medan oppositionen vill skärpa gränskontrollen. Partierna är dock ense om en rad skärpningar, bland annat att byta ut permanenta uppehållstillstånd mot tillfälliga. En förhoppning är att detta ska sända signaler till flyktingar som är på väg till Sverige, och få dem att välja ett annat EU-land.

Men ingen av syrierna på asylboendet tror att den typen av signaler kommer att få någon effekt.

För några dagar sedan pratade Wael Alsabae med sin syster som precis lyckats ta sig till Grekland från Turkiet ombord på en gummibåt. Hon berättade för honom att de fått många sms från sina landsmän i Europa att de ska åka till Tyskland, eftersom Sverige infört tillfälliga uppehållstillstånd på tre år. Men några dagar senare fick de nya sms som rekommenderade Sverige, eftersom Tyskland infört tillfälliga uppehållstillstånd på ett år.

I en tävlan EU-länderna emellan om vilket land som kan vara värst för asylsökande, kommer Sverige alltid att framstå som en förlorare, konstaterar Wael Alsabae. Det kommer alltid att finnas ett stort antal länder som är långt värre än Sverige.

– Rykten om anlagda bränder på flyktingförläggningar och morden i Trollhättan avskräcker betydligt fler från att söka asyl i Sverige, säger han.

LÄS OCKSÅ:

Del 1: Från Syrien till Sverige genom eld och vatten

Del 2: Barnen har landat