Barnen har landat

Vägen in – del 2. Det är en solig morgon i mitten av maj. Syskonen Alaa och Walaa Alsabae är på väg till sina klassrum efter dagens första rast på Långsjöskolan i Rimbo, väster om Norrtälje.

Åttaårige Alaa har svårt att slita sig från fotbollen. På avstånd ser bollen nästan lika stor ut som han. Ändå lyckas han jonglera med bollen ett tiotal gånger utan att tappa den.

Den två år äldre systern Walaa vill inte heller lämna sitt hopprep. De håller ihop med var sitt kompisgäng. De skriker och skrattar och ser lika lekglada ut som vilka skolbarn som helst.

Precis innan Alaa ska gå in i klassen får han syn på mig. Han låter bollen rulla nerför backen och springer åt mitt håll. Jag tar emot honom med en sådan där grabbig snabbkram i farten och erkänner att jag var lite orolig att han inte skulle känna igen mig.

– Jag räknade dina bollar i luften – de var tio stycken, ropar jag efter honom.

– Jag kan många fler, hojtar han tillbaka.

En öronbedövande tystnad sänker sig över skolgården när alla barnen försvunnit in i sina klassrum. Och jag tänker att de syriska barnen är på väg att landa, i sitt nya land, hos nya kompisar, i hjärtat av Roslagen.

Så långt man kan komma från president Bashar al-Assads nattliga bombräder. Från hemstaden Homs som numera ligger i ruiner. Från den fallfärdiga fiskebåten som höll på att sjunka ett antal gånger under den 21 dagar långa färden genom Medelhavet.

När Arbetet träffade de syriska barnen och deras föräldrar på Skebobruks asylboende i närheten av Rimbo för några veckor sedan var barnen fortfarande uppfyllda av den långa båtresan från Egypten till Italien och berättade hur rädda de blev varje gång båten tog in vatten.

Nu verkar de ha lämnat resan bakom sig. Nu är de bara här och nu.

Rektor Helena Malmsten leder oss in i Alaas klass, 2A, med neddragna gardiner. Halva klassen sitter på golvet och är djupt inne i en film om vad man har de olika kroppsdelarna till.

– Det handlar lika mycket om själen och sinnena, understryker läraren Carina Nilsson. Om hur delarna hänger ihop och får hela kroppen att fungera som den gör.

Hon drar ner en pappkasse från hyllan och räcker den till Alaa som försiktigt drar fram innehållet: En människokropp som består av tomma äggkartonger och toarullar, hopsydda med rött tråd – blodkärlen.

– Hjärtat och lungorna fattas, säger han lite skamset. Jag måste göra ett hjärta med rött tyg och sätta in två ballonger som lungor.

Den andra halvan av klassen sitter runt ett stort fyrkantigt bord i smakverkstaden i rummet bredvid. Barnen får blunda och gapa, medan fröken stoppar en tesked med olika smaker i deras munnar. Lättast att gissa är sockret, vilket alla vill ha mer av. Svårast är rå potatis. Det börjar på ”p”, säger fröken som ledtråd. Men det hjälper inte.

– Papegoja, hojtar ett av barnen till sist, och får alla att skratta.

– Det  äter vi ju inte, säger fröken och avslöjar innehållet.

Alaa blundar hårdast och gapar mest av alla, och fröken ser till att han också får i sig några adjektiv på kuppen, sådana ord som surt och sött och rött och blägott.

Innan vi lämnar Alaa och hans kompisar berättar hans fröken att han lärt sig så mycket svenska på några få månader att arabisktalande föräldrar anlitar honom som tolk när de besöker skolan.

Också Walaas klassföreståndare Terttu Wennbom är imponerad av hur snabbt hon lärt sig språket och kommit in i barngruppen, när vi hälsar på mitt under pågående matteverkstad med treorna.

– Det går bra för henne i de flesta ämnena, hon är väldigt ambitiös.

Långsjöskolan har 270 elever, varav cirka 50 har ett annat modersmål än svenska. Många är barn till asylsökande familjer eller ensamkommande flyktingbarn. Skolan har därför haft förberedelseklasser där barnen blir ”språkduschade” innan de får gå vidare till vanliga klasser sedan 2010. Det betyder att de får lära sig svenska genom lek på raster och på fritids.

Vissa barn behöver bli ”duschade” längre än andra, och just för de syriska barnen tog det inte mer än åtta veckor innan de blev placerade i vanliga klasser.

Långsjöskolan har precis fått ta emot sju ensamkommande 16-åringar från olika boenden i området. Något som bekymrar lärarna när frågan kommer upp i lärarrummet under lunchrasten. Dels för att det kan rubba balansen i den välfungerande blandningen av olika språkgrupper, dels för att 16-åringarna inte har någon chans alls att gå ut nian med godkända betyg.

De tio skolor i landet som hade lägst betygsresultat förra året hade nästan alla en andel elever med invandrarbakgrund som låg mellan 80 och 99 procent, visade en kartläggning som SVT gjorde i höstas.

– Kanske finns det en kritisk nivå för hur stor blandning en skola kan klara av utan försämrat resultat, säger en av lärarna och de andra nickar.

Men rektor Helena Malmsten tror inte alls att en för hög andel invandrare leder till försämrat resultat.

– Det beror helt på vilka resurser skolan får, bland annat i form av behöriga lärare i svenska som andra språk, behöriga modersmålslärare och studiehandledare. Vi kan mycket väl ta emot dubbelt så många elever med annat modersmål som vi gör i dag utan försämrat resultat.

Men när det gäller de ensamkommande 16-åringarna delar hon lärarnas oro.

– Det kommer inte att gå, de hinner inte få någon undervisning och slutbetygen kan inte bli annat än katastrofala.

Varför har kommunen skickat dem till er?

– Det handlar nog om ett olycksfall i arbetet. Antagligen för att vi ligger närmast deras boenden. De måste få språkintroduktion på ett gymnasium, vilket man kan få i upp till två år.

Vad tror du om de syriska barnens framtid?

– De är små och har hela framtiden framför sig. Jag är övertygad om att de kommer att få jättebra slutbetyg om de stannar kvar hos oss.

Ska vi höras om sju år för att se om du får rätt?

– Ja, väldigt gärna!

Många barn utan skola

Alla barn som söker asyl i Sverige har rätt att gå i skolan. Men trots att den möjligheten har funnits i mer än 20 år avstår flera tusen asylsökande barn från att gå i skolan.

Omkring 22 procent av asylsökande barn i grundskoleålder och hela 41 procent av dem i gymnasieålder går inte i skolan, enligt Skolinspektionens uppskattning.

Cirka 18 procent av alla som söker asyl i Sverige är barn i skolålder. Det är kommunerna som ansvarar för att asylsökande barn ska ha möjlighet att gå i skolan på samma villkor som andra barn.

Problemet är att kommunerna inte har några säkra uppgifter om hur många sådana barn som bor hos dem. Och det beror på att den myndighet som har de siffrorna, nämligen Migrationsverket, inte får lämna ut dem för att uppgifter om asylsökande är skyddade av sekretess.

Detta hindrar kommuner och skolor från att planera för asylsökande barns utbildning, anser Skolinspektionen och Sveriges kommuner och landsting (SKL). I ett gemensamt uttalande nyligen krävde de att sekretessreglerna ses över. ”För att kommunerna ska kunna planera och ta ansvar måste de få tillgång till uppgifter om vilka asylsökande och hur många som vistats i kommunen”, slog de fast.