Tungviktarna har svängt – men ändras politiken?
Inflytelserika internationella ekonomorganisationer har på senare år upprepade gånger varnat för växande inkomstklyftor i västvärlden. Men varningarna har inte gjort avtryck på den praktiska politiken.
Veckans OECD-rapport om problemen med växande ekonomiska klyftor och fördelarna med en jämnare inkomstfördelning är bara den senaste i raden av rapporter från OECD, Internationella Valutafonden och EU-kommissionen på samma tema. Rapportskaran utgör en tydlig kontrast mot tongångarna från samma organisationer för tio–femton år sedan. Då figurerade sällan fördelningsfrågor i ekonomorganens litteratur och fördelningspolitik beskrevs som något som var skadligt för tillväxten i ekonomin.
– Fakta sparkar. Fler och fler studier visar på en stadig ökning av klasskillnaderna, och att det har en negativ inverkan på den ekonomiska utvecklingen. Omsvängningen ska ses i ljuset av faktabakgrunden, sedan skiljer sig infallsvinklarna åt mellan organisationerna, säger nationalekonomen Stefan de Vylder.
Sandro Scocco, chefsekonom vid tankesmedjan Arena, hävdar att förklaringen till de nya tongångarna är att de tidigare recepten helt enkelt har slagit fel.
– Inte minst IMF har haft en stark nyliberal prägel. All omfördelning påstods vara skadlig, i stället rekommenderades länderna att sänka marginalskatterna för att få i gång den reala ekonomin. Det skulle gynna alla, men inget av det där har hänt. Tillväxten har utvecklats trögt och man har inte fått ner arbetslösheten, säger Sandro Scocco.
– Så det är en besvikelse över utfallet som drivit fram omprövningen, fortsätter han.
Även LO:s chefsekonom Ola Pettersson pekar på att den faktiska utvecklingen kullkastat organisationernas dominerande lärosatser.
– En av de mest betydelsefulla faktorerna i det sammanhanget är inkomstutvecklingen i USA, där stora grupper inte upplevt någon inkomstökning alls sedan någon gång på 80-talet. Sedan har finanskrisen spelat en roll. Ekonomiska kriser ger ofta upphov till nytänkande och att man börjar ifrågasätta tidigare teorier, säger Ola Pettersson.
Alla tre välkomnar omsvängningen hos de ekonomisk-politiska tungviktarna, men de reser frågetecken kring de praktiska konsekvenserna av de nya tongångarna.
– I ord finns det en helt annan acceptans för aktiv fördelningspolitik på senare år. Sedan syns det inte mycket av det i den praktiska politiken som förs exempelvis i hanteringen av Grekland, säger Stefan de Vylder.
– I sina länderspecifika rapporter har OECD alltid sagt att Sverige behöver sänka marginalskatterna och det gör man fortfarande. Så i praktiken är jag inte säker på att råden kommer att ändras framöver, fortsätter han.
Sandro Scocco hävdar att det uppstått ett gap mellan organisationernas ekonomiska forskning och utformningen av den praktiska politiken.
– Det är fascinerande att omsvängningen gjort så otroligt lite avtryck. Ta exempelvis den svenska offentliga debatten. Dessa organisationer säger entydigt att om det finns finanspolitiskt utrymme, då ska staten stimulera genom offentliga investeringar. Men det har inte gjort avtryck ens på en socialdemokratisk regering, säger Sandro Scocco.
Han jämför med situationen under finanskrisen, då forskning som hävdade att hög statsskuld hotar tillväxten och att finanspolitiska åtstramningar kunde ha stimulerande inverkan på ekonomin fick stor betydelse för den förda politiken – forskning som sedermera motbevisats.
– Den faktiska politiken beror mer på maktstrategiska avväganden än ekonomisk forskning. Forskningen är mer en ursäkt för den politik som man ändå vill föra, säger Sandro Scocco.
Läs också:
