Sifferlöst är det nya svarta
Respekten för och omsorgen om den svenska modellen för lönebildning är näst intill allomfattande. Åtminstone i ord och särskilt i högtidliga sammanhang.
Men i verkligheten pågår försök att försvaga den rådande ordningen där den internationellt konkurrensutsatta sektorn fastställer normen för löneökningstakten. Allt fler organisationer, både fack och arbetsgivare, förefaller sträva bort från märket.
Sifferlösa avtal är i växande utsträckning den lösning som lockar. Det är en teknik som i första hand offentligt anställda akademiker och tjänstemän valt.
Den uttalade målsättningen hos de fack som valt den här avtalskonstruktionen är att få högre löneökningar än industrins anställda.
Drivkraften hos arbetsgivarna är inte att avtalen ska bli dyrare när de saknar siffror. Det som främst lockar är i stället möjligheten att öka lönespridningen genom att i än högre grad individualisera lönerna och löneökningarna.
Exakta utfall för de löntagare som i dag saknar fastställda potter eller liknande är höljda i dunkel. Den officiella statistiken mäter inte utvecklingen per avtalsområde utan är inriktad på bransch eller sektor.
I dag är var femte anställd på arbetsmarknaden (mellan 800 000 och 900 000 löntagare) ”sifferlös” när det drar ihop sig till löneförhandlingar. I deras avtal saknas centralt fastställda ramar för löneökningarna och några garantier för att omfattas av arbetsgivarens generositet finns inte heller.
Trots de uppenbara riskerna tror de anställda på sin egen förmåga och attraktionskraft i så hög utsträckning att de satsar på sifferlösa avtal. Det ska ge möjlighet att undgå den begränsning som finns i industrinormen.
Att sifferlösa avtal och avsaknaden av garantier på sikt kan innebära betydande spänningar inom ett fackförbund – ja, det är uppenbart.
Men den arbetsgivare som värnar systemet med sifferlösa avtal försöker sannolikt skapa uppslutning kring avtalet. Det innebär att hen inte utmanar med långtgående skillnader vad gäller löneökningar. I alla fall inte på kort sikt.
Mindre uppmärksammat, men kanske allvarligare för lönestabiliteten i samhället, är de växande protesterna från dem som bär ledartröjan i lönesammanhanget. De upplever utvecklingen som om de riskerar att bli en trampolin för fler löntagare än tidigare. Vem vill förhandla fram en löneökning som alla andra ska överträffa, helst med råge? Tveksamt om det ens finns någon.
Den stabilitet som karaktäriserat svensk lönemarknad i snart två decennier riskerar snabbt att erodera och ersättas av allas kamp mot alla.
