Under många år rasade striden.
På ena sidan stod politiker med ett socialt rättvisepatos, på den andra stod ekonomer som propagerade för fri marknad och fler privatiseringar.
Men under det senaste decenniet har det skett en djupgående och häpnadsväckande förändring.
En fri marknad och en nedskuren offentlig sektor hyllas inte som tidigare av ekonomer. Den enda saliggörande vägen mot lycka är inte längre nedlagda sjukhus och privatiserade skolor.
Allt fler ekonomer varnar tvärtom för att sådana svältkurer kan leda till ekonomisk katastrof.
Men i stället har högerregeringar under de senaste åren kontrollerat den politiska makten i Europa och fortsatt där ekonomerna slutade.
Likt den svenska Alliansregeringen har borgerliga regimer i hela Europa förordat nedskärningar som gjort förmögna banker och företagsägare än mer förmögna medan arbetslösheten och fattigdomen ökat.
Rockaden är därmed genomförd. Positionerna är ombytta. Högerpolitiker driver på för större klasskillnader och den nya tidens ekonomer försöker i stället rädda världen med större rättvisa.
Nu liksom då talar ekonomerna ogärna om höger eller vänster. I stället hänvisar de till vad som är bäst för ekonomin.
Men översatt till partipolitik finner vänstern ett allt kraftigare stöd i ekonomisk forskning.
Det är alltså ingen tillfällighet att det var de rödgröna som i höstens budgetdebatter backade upp sin budget med ekonomiska tillväxtargument.
De fem högerpartierna gjorde det inte, eftersom ingen relevant forskning längre stöder högerns ekonomiska politik.
Ett praktexempel på de ombytta rollerna är vänsterpartiet Syrizas seger i Grekland nyligen.
Medan borgerliga politiker över hela kontinenten förfasar sig över ”extremvänsterns” seger och det hot som Syriza sägs utgöra mot Europas ekonomi, så skriver ekonomipristagaren Paul Krugman (som själv betecknar sig som liberal) att Syriza gott kunde gå ännu längre i sin utlovade omfördelning av samhällets tillgångar. De borde använda mer pengar till höjda offentliga löner och fler jobb för att få i gång konsumtionen i stället för att låta bankerna höja sina vinster.
Bara så får landet igång sin egen ekonomi, och om övriga euroländer sätter sig på tvären bör Grekland lämna euron, anser han.
Nyligen presenterade också den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD en studie som visar att minskade inkomstskillnader gynnar den ekonomiska tillväxten och att ökade inkomstskillnader skadar tillväxten.
Det är alltså inte så att om vi bara låter de välsituerade få ännu mer pengar så kommer smulorna som faller ned att skapa störst ekonomiska framsteg för alla.
OECD kunde i stället visa hur mycket varje land har förlorat i tillväxt på att låta den ekonomiska ojämlikheten öka.
Även i Sverige stretar politikerna emot, medan ekonomerna vill lätta på sparbetingen.
Det speglas bäst i debatten om det överskottsmål som staten måste hålla sig till enligt lag och som omöjliggör de expansiva satsningar svensk ekonomi behöver.
Överskottsmålets grundare, professor Assar Lindbeck, säger i dag att överskottsmålet fyllde en funktion när det infördes i slutet av 1990-talet. Men att han aldrig kunde drömma om att politikerna än i dag så hårdnackat skulle hålla fast vid det.
I dag är Assar Lindbeck en av överskottsmålets skarpaste kritiker och anser att målet bör avskaffas.
Striden rasar alltså vidare, men högerpolitiker sätter sig på tvären och ny ekonomisk forskning kommer inte tillväxten till godo.
Andra stater är svåra att påverka. Men att vi i Sverige bör avskaffa vårt egentillverkade överskottsmål är ett bra ekonomiskt råd som den rödgröna regeringen genast bör ta till sig.
