De interna fackliga striderna i Sydafrika kan påverka hela landets framtid. Nu har en ny rond inletts i striden mellan metallfacket Numsa och centralorganisationen Cosatu.

I en artikel i tidningen The New Age i dag skriver reportern att den sydafrikan som inte hört talas som striden inom facket måste ha levt under en sten de senaste månaderna.

För media fylls av rapporter om bråket mellan det största fackförbundet Numsa och den stora centralorganisation Cosatu.

– Den stora uppmärksamheten beror på att konflikten kan förändra Sydafrikas framtid, säger Birgit Birgersson-Brorsson på IF Metalls internationella avdelning.

Nu har en ny rond inletts.

– Numsa har sagt att de ska stämma Cosatu i domstol, säger Birgit Birgersson-Brorsson.

Konflikten sträcker sig långt tillbaka och handlar om flera saker.

För dryg ett år sedan anklagades Cosatus generalsekreterare Zwelinzima Vavi för att ha våldtagit en kvinnlig anställd. Åtalet lades ned men han tvingades tillfälligt bort från sin post.

Numsa anser dock att hans avsättning var en kupp. Sexaffären utnyttjades av vissa förbund inom Cosatu som ville avsätta Vavi. Sexaffären handlade egentligen om makt och politik, hävdar de.

Cosatu har nämligen nära band till regeringspartiet ANC. Många medlemmar och vissa fack anser att regeringen kommit undan för lindrigt. Av hänsyn till ANC har facken inte ställt tillräckligt hårda krav på lönehöjningar.

Numsa har varit kritiska mot ANC. De har bestämt sig för att starta ett nytt politiskt parti, The United Front, som ska lanseras i december och kan bli en farlig utmanare till ANC.

Metallfacket har också deklarerat att de ska organisera inom flera områden vilket fått andra förbund, som gruvfacket Num, att ilskna till eftersom de börjat förlora medlemmar.

Att det dessutom förekommit blodiga uppgörelser mellan fackförbund har ökat konfliktnivån ytterligare. Alla minns dessutom massakern i Marikana i augusti 2012. Under en gruvstrejk där två fackförbund rök ihop sköt polisen ihjäl 34 människor.

Ytterst handlar dock konflikten om ett socialt missnöje. Vem ska få förtroendet att få fart på ekonomin och minska landets extrema inkomstklyftor?

Efter att apartheid störtats 1994 växte tron på en ljusare framtid. Många hoppades att de skulle få det bättre ekonomiskt.

Visserligen har bostäder byggts och levnadsstandarden ökat. Framstegen motsvarar dock inte folkets förväntningar. En rad avslöjande har visat att korruptionen är utbredd även inom ANC och arbetarrörelsen och det samtidigt som ekonomin i landet försämrats det senaste året.

Då Arbetet för två månader sedan träffade Trevor Christians och Karel Swart från det lilla lantarbetarfacket CSAAWU var det bekymrade.

De beskrev läget i landet ”som en tidsinställd bomb som när som helst kan explodera”.