”Resurserna växer inte i takt med behoven”

Regeringens och Svenskt Näringslivs bild av rekordstora resurser i vård, skola och omsorg utmanas i en ny rapport från Arena Idé. Vårdpersonalens upplevelse att färre anställda måste jobba mer är helt riktig, enligt tankesmedjans chefsekonom Sandro Scocco.

Svenska folket har uppfattningen att resurserna till vård, skola och omsorg har krympt. Men folket har fel, resurserna är rekordstora, hävdade Svenskt Näringsliv och Sveriges kommuner och landsting (SKL) i varsin rapport i maj.

Till den beskrivningen, som fick stor uppmärksamhet, sällade sig även regeringen. Den var politiskt viktig: Medan knappast någon ifrågasätter att ersättningarna till sjuka och arbetslösa har minskat hävdar regeringen ofta att dess skattesänkningar inte har drabbat ”välfärdens kärna”, alltså vård, skola och omsorg.

– Det där stred alltför mycket med människors upplevelse av brister i välfärden, säger Sandro Scocco, som tillsammans med Josef Taalbi, doktorand i ekonomisk historia, har gjort en egen granskning av resurserna till välfärden – och nått motsatt resultat.

Att mäta resurser i offentlig sektor är svårt, eftersom heltäckande statistik saknas, men de båda rapportförfattarna utgår från de mått som SCB använder.

Dit hör antalet sysselsatta i kommuner och landsting, som har minskat sedan 1990. Även när de sysselsatta i offentligt finansierade privata vårdföretag, skolor med mera räknas in (en operation som saknas i andra rapporter) kvarstår faktum att ungefär 50 000 personer färre arbetar i kommunsektorn i dag än 1990. Färre anställda ska alltså ta hand om en betydligt större befolkning.

Scocco och Taalib mäter också sysselsättningen i kommunsektorn som andel av samtliga sysselsatta. Andelen har sjunkit med två procentenheter sedan början av 1990-talet.

– Om andelen hade varit lika hög i dag som 1990 skulle 100 000 fler ha arbetat i kommuner och landsting i dag, säger Sandro Scocco.

– Produktionen har dock hållits uppe av att sjukfrånvaron har minskat kraftigt, tillägger Sandro Scocco, som tror att det var de mest sjukliga som sades upp i spåren av 1990-talskrisen.

Rapportförfattarna ställer resurserna i relation till behoven av vård, skola och omsorg – som har ökat i takt med befolkningstillväxten, justerad för att människor i olika åldrar har olika behov. De ser ett växande gap: Resurserna växer inte i takt med behoven.

Man kunde vänta sig att färre anställda skulle resultera i minskade kostnader, men så ser det inte ut. Statistiken säger tvärtom att kommunsektorns konsumtion som andel av BNP är rätt konstant, trots att sysselsättningen i sektorn har gått ner. Så vart tar pengarna vägen?

– De går framför allt till kraftigt ökade inköp av insatsvaror, svarar Sandro Scocco. Det vill säga lokaler, maskiner och liknande.

Enligt SKL gör nya behandlingsmetoder och medicinsk utveckling att mer pengar måste gå till mediciner och apparatur – men att det i gengäld går att förkorta vårdtiderna. Och då är det ju rimligt om sådana utgifter ökar på bekostnad av antalet anställda.

Fel, hävdar Scocco och Taalbi: Det mesta av inköpen gäller lokaler, IT-tjänster, mat och annat som kanske höjer kvaliteten i vård och omsorg, men inte alls minskar behovet av vård- och omsorgspersonal.

Sandro Scocco sammanfattar:

– Sedan 1980-talet har skatteintäkterna minskat med sju procent som andel av BNP, vilket motsvarar 250 miljarder kronor om året. Någonstans märks det. Personalen har fått betala priset.

Vid ett seminarium i Visby i torsdags invände Mikael Witterblad, ekonom vid Svenskt Näringsliv, kraftigt mot rapporten.

– Resurserna i välfärden har ökat, det är ett faktum.

– Antalet sysselsatta i välfärdssektorn har visserligen minskat. Men varje anställd arbetar mer, eftersom sjukfrånvaron har sjunkit och fler arbetar heltid. Räknat i antal arbetade timmar har kommunsektorns andel av Sveriges ekonomi inte krympt, utan vuxit.

Hur väl resurserna räcker i förhållande till behoven är delvis en fråga om värderingar, enligt Mikael Witterblad.

– Vad som är ”behov” är ytterst en politisk fråga.

– Kommunal utgår från personalen när vi mäter resurserna, eftersom personalen är avgörande för kvaliteten, kommenterar Kristina Mårtensson, samhällspolitisk chef vid Kommunal. Då säger det något att 100 000 fler skulle ha arbetat i kommuner och landsting om sektorns andel av de sysselsatta hade förblivit oförändrad.