Svart propaganda går överstyr

Propaganda ska få människor att agera på det vis som bäst gynnar propagandistens intressen. Det är själva poängen med den. Politisk propaganda ska därför aldrig förstås som en spegling av ett partis ideologiska grundval, utan mer som ledtrådar om partiets val av strategi i ett givet läge. Då Moderaterna började kalla sig för arbetarparti speglade det inte att partiet hade blivit ett arbetarparti. Bara att det bedömdes som gynnsamt för dem att då börja kalla sig det. Propagandaproduktion är ett hantverk där den skrupelfria hantverkaren lyckas bäst.

Den insikten och många andra om propagandans funktion och natur är ett framträdande tema i Kalle Holmqvists satiriskt roande – och lite oroande – arbetarroman Bränn biblioteken, som handlar om hur en av bokhandelsbiträdet Jesper initierad propagandakampanj går överstyr.

Jesper är i trettioårsåldern. Han har inga barn och lever i ett socialt sönderfallande Stockholm där människors ensamhet göms bakom bländvita breda framgångsleenden. Ångestkänslan av att om inget händer nu snart så går jag under kryper allt längre in under huden på honom. Han upplever hur möjligheterna till ett meningsfullt liv och folkhemmets solidaritetsvärderingar rinner både honom och samhället ur händerna. Han är socialist och älskar böcker och bibliotek. Litteratur är det enda, utöver alkohol, som ger lite trygghet och tröst i en annars inrutad och olycklig tillvaro: pendla, jobba hela dagen, pendla, lite porrsurf på kvällen, sömn, pendla och jobb igen. Och så vidare.

Jesper tänker mycket på hur Sverige har varit och kanske kan bli igen. Exempelvis tänker han med glädje och stolthet på hur arbetarrörelsen en gång slogs för att ge kulturen åt alla oavsett klassbakgrund, hur den kämpade för att bygga upp en biblioteksverksamhet som senare växte till ett nationellt nät av folkbibliotek. Lika glad som den kampen gör honom, lika arg blir han av att tänka på de samtida politikernas svek i fildelningsfrågan; att de genom att göra kulturindustrins upphovsrättspropaganda till lag svek idealet om kultur åt alla.

Ur den konflikten hämtar romanens händelseutveckling kraft. Det är utifrån den som läsaren får följa hur Jesper och tre vänner drar igång och förlorar kontrollen över en välmenande propagandakampanj.

Svart propaganda är ett slags informationsgerillakrigföring bakom fiendens linjer. Till skillnad från den vita propagandan är avsändaren av den svarta falsk. Nazitysklands radiosändningar innan attackerna mot Frankrike och Storbritannien, sändningar som sades vara producerade av fransmän respektive engelsmän och som syftade till att demoralisera soldater och civilbefolkning, är typexempel på sådan propaganda. Gruppen kring Jesper beslutar sig för att producera svart propaganda i ett försök att riva upp fildelningslagen. De skrider snart till verket.

I ett första skede startar de ett stort antal falska borgerliga bloggar. För att skapa trafik och därmed få uppmärksamhet länkar de bloggarna till varandra och till verkliga borgerliga politikers bloggar. Därefter introducerar de det påhittade begreppet piratutlåning i bloggnärverket och på exempelvis wikipedia.se. Begreppet jämställs med illegal fildelning. Med de egenhändigt författade blogginläggen som exempel på en växande opinion mot piratutlåningen initierar de sedan en rad debattinlägg om det illegala i att biblioteken helt ostraffat kan ägna sig åt piratutlåning. Debattinläggen får de verkliga borgerliga politiker att skriva under. Sedan verkar de för att debattinläggen ska tas upp på redaktionell plats i de traditionella massmedierna. Syftet med kampanjen är att människor i allmänhet och vänsterpolitiker i synnerhet ska inse hur befängd lagen om fildelning är då den jämförs med utlåningen på bibliotek och att politikerna efter det ska agera för att riva upp lagen. Det går inte riktigt som det var tänkt.

Sättet som Kalle Holmqvist omsätter en skarp analys av den samtida medielogiken i en driven satirisk romanintrig är skickligt. Kärnan i analysen, själva förutsättningen för att kompisgängets plan ska kunna genomföras, är nyhetsjournalistikens symbios med opinionsjournalistiken, en symbios ur vilken åsikter alltför ofta förvandlas till nyheter som en följd av massmedieföretagens ovilja (eller oförmåga) att lägga tillräckligt med resurser på att ta fram reella nyheter. Bränn biblioteken är vass massmediekritik i form av berättande prosa.

Men det är inte enbart mot massmedierna som satirens udd riktas. Skildringen av den splittrade krogarbetarrörelsen på Söderpuben i Stockholm – gängets högkvarter – är också mycket underhållande och träffande, en låtsasarbetarrörelse som tycks ägna större delen av sin tid åt interna symboliska strider istället för att exempelvis organisera facklig kamp mot det borgerliga samhället. Gestaltningen av dessa människor och sekteristiska grupper är visserligen rolig. Samtidigt ger den en oroande känsla av att om detta är våra främsta så är vi illa ute.

Lyckad som både skarpsinnig massmedieanalys och satir alltså. Till det ska ytterligare en positiv aspekt av Kalle Holmqvists roman läggas, nämligen själva gestaltningen av hur propagandan som gruppen producerar kommer till.

Läsaren får ta del av de målinriktade diskussioner som förs inom gruppen, för att den ska nå fram till den bästa och mest effektiva strategin, ordvalen eller formuleringarna vid ett givet tillfälle. Den gestaltningen är intressant eftersom den så träffsäkert sätter fingret på att propaganda är mer ett strategiskt medel än en spegling av ideologi. Dessutom visar det sig under romanens gång att berättaren Jesper alltmer avslöjar sig som den skrupellöst skicklige propagandist han faktiskt är.

I takt med att han berättar sin historia framträder det nämligen mellan raderna en allt tydligare bild av honom som en person utan någon som helst respekt för sanningen och med ett stort förakt för sina medmänniskor och deras rätt att fatta självständiga beslut; en bristande respekt och ett människoförakt som varje propagandist nog måste bära på för att kunna lyckas i och leva med sitt värv.

Jimmy Vulovic