Marie Nilsson brinner för organisering

Under helgens IF Metall-kongress ändras dock det förhållandet. Marie Nilsson väljs då som en av förbundets tre vice ordförande. Därmed är hon en tänkbar efterträdare till Anders Ferbe, som styr förbundet ytterligare en period.

– Ett steg i taget, säger hon och skrattar. Men de som nominerat mig har påpekat att den här positionen innebär en beredskap att också vara redo att ta över som ordförande. Så jag är inte främmande för tanken.

Och hon skräms inte av utmaningen, tvärtom. Insikten om – och den egna erfarenheten av – att kvinnor ofta väljs bort i avgörande lägen sporrar.

– Jag har upplevt att bli bortvald eller inte anses duga lokalt och det gör mig så förbannad så jag vet inte vad. Men nu gäller det först och främst att göra en bra insats på mitt nya uppdrag och känna efter om jag trivs med det och organisationen med mig, säger hon.

För bara ett drygt år sedan kom Marie Nilsson som chef för ­studie- och organisationsenheten till förbundskontoret. Och nu tar hon ste­get in i den yttersta makteliten  i förbundet. Snabbt marscherat.

Men även om hon kan beskrivas som en rookie i centrala fackliga sammanhang är hon mycket erfaren i den regionala och lokala fackliga världen på västkusten.

Och just på västkusten finns basen fortsatt kvar, och det är dit veckopendeln fortfarande går. Där finns sambo och två vuxna barn och så alla gamla kamrater.

Den långa fackliga erfarenhet hon skaffat sig kommer från processindustrin i Stenungsund. Hon har varit aktiv i Fabriks, senare Industri­facket och därefter IF Metall. Några år efter sammanslagningen mellan I-facket och Metall blev hon också ordförande för IF Metalls avdelning i Uddevalla.

Facket har trots de allt fler och tyngre uppdragen inte blivit en heltidssysselsättning för Marie Nilsson förrän under det senaste året, i samband med flytten till Stockholm. Då tvingades hon säga upp sig som drifttekniker.

– Jag tror det är bra att finnas mitt bland arbetskamraterna. Det ger mig intryck och kunskaper som jag inte får annars och ger mig samtidigt möjlighet att förklara och förankra vad vi gör i klubb och avdelning.

Och facket har varit hennes livsluft sedan 30 år tillbaka, trots avsaknad av fackligt påbrå eller politiska impulser hemifrån.

– Om det var någon påverkan jag bar med mig ut i vuxenlivet så var det väl centerpartistiska värderingar eller idéer, säger hon och berättar om pappa polisen och mamma som var hemmafru.

Fackligt medlemskap var därför ingen självklarhet för Marie Nilsson när hon skoltrött trasslade sig igenom yrkesutbildningen till processoperatör. Och steget till ett fackligt uppdrag var närmast astronomiskt.

– Det var slumpen som avgjorde. Jag hamnade på samma skiftlag som vår klubbordförande och han provocerade mig på alla möjliga sätt. Det tvingade mig att fundera över en lång rad förhållanden jag aldrig tidigare tänkt på. Och vips så hade mitt intresse väckts – och så hade jag fått ett förtroendeuppdrag i klubben, berättar Marie Nilsson.

Drivkraften att förkovra sig, acceptera nya och fler uppdrag och ta ansvar och representera arbetskamraterna var främst lust och glädjen i allt det nya som följde med fackligt engagemang.

– Det var utmanande, spännande och lärorikt. Fackligt arbete har gett mig mer än vad jag någonsin kunde föreställa mig, och jag försöker föra just den glädjen vidare till unga som närmar sig arbetsliv och fack, säger hon.

Egna erfarenheter av vad fackligt arbete kan innebära sammanfattar också väl vad Marie Nilsson brinner mest intensivt för – att organisera alla anställda. Hennes utnämning av de tre viktigaste frågorna för förbundet låter därför så här: organisera, organisera och organisera.

– Vi är ett förbund med otaliga små arbetsplatser där det inte sällan saknas klubbar och ibland lokala företrädare. Den strukturen kan vi inte ändra. Men våra avdelningar kan besöka och stötta alla anställda på alla arbetsplatser och övertyga dem om betydelsen av att vara med i facket, säger hon.

Vetskap om svårigheterna i att organisera har hon tonvis av. Det har bara fått henne att vilja vässa organisationen ytterligare.

– Det handlar om arbetssätt, bemötande, attityder från vår sida och det handlar om att leverera resultat. En del av våra ombudsmän och förtroendevalda är vana vid att bara hålla fram ett papper och tro att alla skriver på en ansökan om medlemskap. Så går det inte till längre. Det krävs ibland betydande insatser, argumentation, en levande berättelse om vad facket är och betyder. Och ett besök räcker inte. Det kanske behövs tio, fortsätter hon.

Som ytterst ansvarig för studier och organisationsfrågor inom IF Metall hoppas hon få fortsatt ansvar i förbundsledningen för just de frågorna.

– Det är en ödesfråga för oss på sikt, säger hon. Bilden av IF Metall som stort och starkt är bara sann till en del, och industrijobben växer främst till i små företag. Det är där vi måste vara för att bygga förbundet starkt.