– Varför kan man ha folk anställda utan fast jobb sju år i rad? frågade Socialdemokraternas Mikael Damberg i dagens EU-debatt i Riksdagen.
Reinfeldt svarade. Flera gånger.
Det är för att ”minska trösklarna in på arbetsmarknaden”, sa han.
Och det mer udda svaret: ”Låt löntagarna säga sin mening med fötterna”.
Han menar alltså att tillfälliga jobb, sms-påhugg och osäkra anställningar är ett system där löntagarna har en maktposition.
De sitter tydligen hemma i lugn och ro, går igenom de jobb som erbjuds och väljer det ställe där de får bäst villkor.
Men Reinfeldts motiv för att slå sönder arbetsmarknaden har ingenting med arbetstagarnas rättigheter att göra.
Reinfeldts svar, om han varit ärlig, borde ha beskrivit detta:
65 000 personer har i dag tillfälliga anställningar staplade på varandra i fem år eller mer hos samma arbetsgivare. Många till och med längre än sju år.
Ännu fler hoppar runt mellan osäkra och tillfälliga anställningar på olika arbetsplatser.
Skälet är att Reinfeldt och alliansregeringen vill säkra ett ständigt flöde av billig arbetskraft för de arbetsgivare som inte vill betala skälig lön och som inte vill tillhandahålla skäliga arbetsvillkor.
Det är inte en starkare maktställning för arbetstagaren som eftersträvas. Det är en svagare.
Att ”sänka trösklarna in på arbetsmarknaden” är i klartext en omskrivning för att göra arbetskraften billig för arbetsgivaren, en arbetskraft som, tvärs emot Reinfeldts bild, inte ställer krav.
Denna strategi går inte att genomföra med ordentliga anställningsavtal som ska gäller alla. Med en modell där kollektivavtal garanterar grundläggande villkor behöver arbetstagare inte konkurrera med varandra om jobben genom att sälja sitt arbete till lägsta pris, erbjuda sig att jobba till usla arbetsvillkor eller dagligen riskera sin hälsa.
Reinfeldts system sätter inte längre press på arbetsgivaren att förbättra arbetsmiljön och betala rimlig lön, pressen sätts i stället på arbetstagaren att acceptera låg lön och dåliga arbetsförhållanden.
Men den här strategin fungerar bara om tillräckligt många arbetstagare förs ut i kylan för att konkurrera med varandra genom att acceptera sämre villkor.
Därför måste Reinfeldts regering komplettera system med osäkra anställningar med nedskuren a-kassa och försämrad sjukförsäkring.
Fler tvingas då ut i konkurrensen med att acceptera dåliga villkor.
Därför kan folk jobba i sju år hos samma arbetsgivare utan att ha annat än tillfälliga anställningar staplade på varandra.
Det är vad Reinfeldt skulle ha svarat om han svarat ärligt på den fråga Mikael Damberg ställde i Riksdagens EU-debatt.
Trots att den här utvecklingen efter 15 års högerstyre i EU-parlamentet alltmer har genomsyrat alla EU-länder befinner sig just Sverige i en särklass.
Sverige har gått så långt i nedmonteringen av säkra anställningar att den svenska regeringen gång på gång har fått ta emot EU-kommissionens klagomål om att vi gått för långt.
Klagomål som regeringen konsekvent struntar i.
En alltför arbetarfientlig politik har alltså förts just i Sverige, så arbetarfientlig att den till och med upprör en knappast progressiv EU-instans.
Sverige borde kunna skicka representanter till EU-parlamentet med en annan politik i bagaget.
