En fri och oberoende granskande journalistik är en av demokratins hörnstenar. Ett annat av demokratins fundament är fria, oberoende och starka fackföreningar. Där det fria ordet är under attack runt om i världen är oftast journalister och fackföreningskämpar de första måltavlorna.

Och precis som journalistiken granskar demokratins välmående, och skildrar brister och tillkortakommanden i samhället i stort, så bör samma granskning ske inom varje folkrörelse med demokratiska värderingar. De allra flesta fackförbund har i dag en fri och självständig journalistisk verksamhet, till medlemmarnas och förbundens fromma. Och för att journalistiken ska få full styrka krävs en direkt relation mellan redaktion och publik.

Fackförbundet Vision, som organiserar tjänstemän i offentlig verksamhet, aviserade dock nyligen att deras redaktionella verksamhet ska upphöra och ersättas med något som närmast liknar en varumärkesenhet. Förbundets ledning tycks anse att den nuvarande självständigheten skapar oönskad ”spretighet”, något som skulle missgynna medlemmarna.

Utvecklingen är inte helt olik den som många större företag går genom i arbetet med att bygga ett framgångsrikt varumärke. Ser man Vision som ett varumärke är det logiskt att skrota den självständiga journalistik som bedrivs inom organisationen. Den skapar ju ett brus som kan störa ett varumärke. En redaktion kan med den logiken inte tillåtas att skapa en egen relation till sin publik.

Men ett fackförbund är inte ett företag. Det är något mycket större. Varje demokratisk rörelse behöver vakthundar som bevakar och granskar från insidan. Och som har medlemmarna som uppdragsgivare, inte en kommunikationsenhet.

I knappa tider måste naturligtvis en redaktion bära besparingar solidariskt med sin ägare. Att spara utan att tumma på integritet är i sig inget nytt för en redaktion, vi har lärt oss detta den hårda vägen i vår bransch.

En medieägare måste alltid vara tydlig med sina ambitioner. En publicistisk verksamhet måste bygga på en grundläggande tanke, och redaktionen måste ges tydliga riktlinjer. För ett fackförbunds publicistiska verksamhet gäller detsamma. Ägarna, det vill säga medlemmarna, måste tydligt peka ut ramarna. Därefter är det utgivarens ansvar att leva upp till målen.

Vision har drygt 160 000 medlemmar. Det kanske är så att majoriteten av dem anser att journalistiken inte längre fyller ett behov i deras förbund. Att de anser att någon annan ska granska att deras organisation mår väl, att någon annan ska skildra deras vardag. Frågan är bara vem? Arbetsmarknaden bevakas redan nu mycket sparsamt, och utan organisationstidskrifter lär det inte bli bättre.

Vision har en önskan att framstå som ett modernt fackförbund. Att slopa en granskande institution är dock världens äldsta trick, för den som inte vill ha demokratisk vitalitet. Och det vill ju Vision. Vägen är dock inte att avveckla oberoende journalistik, utan att utveckla den. För ett förbund med nyskapande ambitioner finns i dessa brytningstider många möjligheter till en helt ny journalistik. Men integriteten för redaktionen kommer alltid vara grunden för verksamheten.

Jag hoppas att Visions medlemmar inser att detta är en fråga som handlar om vilket samhälle de vill leva i. Ett samhälle där varumärkesbyggande slår ut transparens och insyn, där granskning av demokratin försvåras? Eller ett samhälle där demokratins utövare ständigt utsätts för granskning, och uppskattar det? Jag hoppas på det senare, för allt annat leder till en värld där tystnaden kommer breda ut sig.

Jonas Nordling
Ordförande Journalistförbundet