Årets avtalsrörelse har inneburit att fler svenskar än någonsin tidigare nu omfattas av kollektivavtal utan krontal och procentsatser, så kallat sifferlösa avtal. Förhoppningsvis är detta första steget mot den modernisering av kollektivavtalen som de flesta svenskar så länge har velat se.

Tack vare ett stort antal undersökningar, både från fack och från arbetsgivare, vet vi att svenskarna vill förnya lönebildningen. De allra flesta, tjänstemän såväl som arbetare, vill att lönen ska sättas individuellt och utifrån prestation – direkt i samtal mellan medarbetare och chef. Den traditionella svenska lönebildningsmodellen – hemlighetsfulla centrala förhandlingar som dikterar lönehöjningarna för alla – uppfattas som obegriplig och omodern.

Ledarna drog tidigt slutsatsen att procentsatta avtal i första hand hjälpte arbetsgivarna att slippa individualisera våra medlemmars löner och att hålla nere rättmätiga löneökningar. Därför började vi redan 1993 att teckna sifferlösa avtal. Vi ville varken ha golv eller tak för löneökningarna, utan att de helt och hållet skulle baseras på våra medlemmars prestationer, ansvar och utveckling.

Våra avtal har varit mycket framgångsrika, både för våra medlemmar och oss som organisation. Medlemmarna har fått makten över sin löneutveckling. Ledarna har vuxit kraftigt i en tid där många andra fackliga organisationer förlorat medlemmar år efter år.

Men alla gläds inte åt modernare avtal. I Arbetet nummer 17 kallar IF Metalls ordförande Anders Ferbe sifferlösa avtal för ”ett hot mot stabiliteten och LO:s medlemmar”. Arbetets politiske redaktör Martin Klepke beskriver i ­Arbetet nummer 19 dem som ”en farlig väg för samhällsekonomin”.

Det är tråkigt att ingen av dem ser möjligheterna med att också LO:s medlemmar får det inflytande över lönerna de vill ha. Det är dock inget nytt – LO har alltid motarbetat lokal och individuell lönebildning.

Men det är tydligt att LO numera bygger sitt motstånd på nationalekonomiska snarare än ideologiska argument. Enligt både Anders Ferbe och Martin Klepke riskerar lokal lönebildning att driva på inflationen, eftersom industrins så kallade märke förlorar sin likriktande roll.

Enligt vår mening är fortsatt omoderna avtal ett betydligt större hot mot den samhällsekonomiska stabiliteten. Av framför allt två skäl.

För det första bygger den svenska modellen, där parterna och inte politikerna gör upp om villkoren på arbetsmarknaden, på att de flesta som arbetar täcks av kollektivavtal. Så har varit fallet under lång tid, även under 2000-talet trots att inte minst LO-förbunden tappat många medlemmar.

Men allt fler företag tycks anse att dagens svenska modell inte passar deras verksamheter eller värderingarna hos deras medarbetare. I början av juni rapporterade Folksam att andelen svenska löntagare som omfattas av kollektivavtal minskat från 87 till 82 procent bara de två senaste åren. Upp till 750 000 svenskar jobbar numera på en parallell, avtalslös arbetsmarknad där det ofta varken finns ett fullgott ekonomiskt skydd vid sjukdom, arbetsskador eller vid pensioneringen. Risken är uppenbar att det offentliga får kliva in och ta detta ekonomiska ansvar. Men i förlängningen – och det är det allvarliga – hotar sjunkande täckningsgrad hela den svenska modellens legitimitet och existens.

För det andra minskar central löne­bildning människors engagemang i sitt arbete. När kollektiva löneökningar och andra förbättringar äter upp större delen av det individuella förhandlingsutrymmet upplever många medarbetare att de inte kan påverka sin situation. Det leder till allt från vantrivsel till lägre produktivitet på arbetsplatsen. De svenska företagens konkurrenskraft blir sämre än vad den kunnat vara, vilket i förlängningen leder till färre jobb och lägre välstånd i Sverige.

Visst kan lokal och individuell lönebildning innebära samhällsekonomiska utmaningar – men konsekvenserna av att kollektivavtalen fortsätter att förlorar sin kraft och legitimitet är med all säkerhet betydligt allvarliga­re. Vårens modernisering av kollektiv­avtalen har förbättrat den svenska modellens framtidsutsikter. Det borde också Anders Ferbe och Martin Klepke glädjas åt.

Annika Elias, ordförande,
Maria Elinder, lönebildningschef,
Ledarna