Det har gått tio år sedan den dåvarande socialdemokratiska regeringen lanserade ett av de mest radikala reformprogrammen i tysk efterkrigshistoria: Agenda 2010.

Då var Tyskland ”Europas sjuke man”, enligt the Economist. Fyra miljoner gick arbetslösa och BNP såg ut att ha stagnerat. Den snabbt åldrande befolkningen framstod som ett akut hot mot socialförsäkringarna.

Agendan var i praktiken ett helt knippe marknadsliberala arbetsmarknadsreformer. I dag förknippas den främst med sammanslagningen av arbetslöshetsersättning och socialbidrag – Hartz 4 i folkmun – som drastiskt förkortade rätten till ersättning.

Agenda 2010 kostade socialdemokraterna både väljare och funktionärer och var en avgörande anledning till att dagens tyska vänsterparti grundades. Men tio år senare är tongången i samhällsdebatten en annan. Reformerna har gett utdelning, menar den marknadsliberala experti­sen – och många socialdemokrater dessutom. Facken är inte lika övertygade.

Det sker bevisligen ett uppsving i tysk ekonomi. Antalet sysselsatta har stigit till rekordnivå; i år räknar man med nästan 42 miljoner. Och antalet arbetslösa har krympt till cirka 3 miljoner.

Men enligt Institutet för makroekonomi och konjunkturforskning, knutet till Hans Böckler-stiftelsen, har det med konjunkturutvecklingen i stort snarare än med Agenda 2010 att göra. IMK lyfter särskilt fram överenskommelserna mellan fack och arbetsgivare under finanskrisens inledande år, bland annat om korttidsarbete. Där och då förhindrades massarbetslöshet och det var ett trendbrott med positiva efterverkningar.

IMK framhåller dessutom att antalet arbetade timmar i tysk ekonomi var ungefär lika högt i fjol som i mitten av 1990-talet. Arbetsvolymen har inte ökat fastän fler har jobb. Det återspeglar att deltid blivit vanligt, inte minst i form av oförsäkrade så kallade minijobb.

Fackens kritik går ut på att Agenda 2010 var ett statligt carte blanche för osäkra anställningar och bantade trygghetsförsäkringar. De poängterar att det numera finns 2 miljoner långtidsarbetslösa som lever på socialbidrag, och tendensen är stigande.

Agendaförespråkarna däremot pekar på att antalet fasta anställningar stigit och minijobben minskat under de gångna åren. De poängterar att andelen socialbidragstagare krymper.

I bottensatsen av diskussionerna om Agenda 2010 och den aktuella utvecklingen ligger en svårare och mer principiell fråga och skvalpar. Nämligen hur mycket ökad sysselsättning i dag får kosta samhället på lite längre sikt.

unn gustafsson nyUnn Gustafsson