Självklart borde hon ha varit uppmärksam. Men det hade varit så mycket sista tiden. Sista åren. Gunnars långa sjukdomstid, begravning och bouppteckning, det räckte mer än nog.

”Tyvärr har försäkringskassan betalat ut er makes pension fjorton dagar för mycket. Vi ber er därför…”

Brevet låg kvar på köksbordet då hon mödosamt reste sig, tog vattenkannan och gick över blommorna i vardagsrummet.

Inte för att det hade behövts bjudas på så mycket efter kyrkan. Men något lite i alla fall. En del hade kommit ända från Malmö. Det hade verkat snålt med hemgjort.

Inte kunde hon tänka sig då, att det inte skulle finnas något kvar. Kanske om hon sålde väggklockan. Den skulle ändå ingen sakna.

Teven stod på. Ett sällskap nu för tiden.

Det började med att han glömde stanna vid hållplatser, blev arg och skällde ut passagerare. Även henne.

– Det hör till sjukdomsbilden, sa läkaren.

Bäst tyckte hon om samtal och intervjuer i morgonsoffan. Roligt att höra om andras liv och tankar. Nu när inte Gunnar.

”Den kvinnliga chefen fick avgå redan efter ett halvår. Den politiskt ansvarige säger att hennes syn på ledarskap inte passade in i kommunens framtidplaner. ”

Vid ett tillfälle då Gunnar varit något så när klar hade han önskat att få åka till Egypten. Pyramiderna, dem hade han alltid varit intresserad av. Veckan hade gått bra. Flera gånger hade de kunnat prata med varandra, som förut.

– Det är miljöombytet, sa de.

Hon plockade några vissna blad från en azalea. Det började våras utanför.

”Avgångsvederlaget för den avsatte chefen är på tio månadslöner. Oppositionen är kritisk”

Om jag lägger till guldarmbandet också, tänkte hon. Då borde det räcka.

Micke Evhammar