Klicka på diagrammet för att se i större format.

Löntagarna får allt mindre. Deras del av de samlade inkomsterna har över en längre period fallit i Sverige och övriga västvärlden.

Resultatet är växande klyftor och sämre tillväxt, enligt en ny bok om löneandelens utveckling, som i dagarna landar i bokhandeln. I antologin försöker ekonomer och samhällsvetare utröna orsakerna till att andelen av värdet av den samlade produktionen som går till löntagarna, och inte till kapital­ägarna, har varit lägre under senare decennier än under den tidiga efterkrigstiden.

Att fördelningen mellan arbete och kapital har förändrats råder det inget tvivel om, hävdar ekonomhistorikern Erik Bengtsson som är redaktör för boken. Han betonar att sänkt löneandel inte bara är ett svenskt fenomen, utan nedgången märks i nästan alla OECD-länder.

– Globaliseringen har inneburit en expansion av det globala arbetskraftsutbudet. Samtidigt har avregleringar gjort att kapitalet blivit mer lättrörligt. Dessa två faktorer stärker kapitalägarnas förhandlingsposition, vilket gör att kapitalet avlönas bättre, säger Erik Bengtsson.

Trots att den svenska utvecklingen är uttryck för en internationell trend så hävdar han att den ofta hyllade svenska lönebildningsmodellen kan ha bidragit till att löneandelen inte återhämtat sig efter det branta fallet i samband med 90-talskrisen. Han pekar på kombinationen av ett statligt institut – Konjunkturinstitutet – som avgör hur stort löneutrymmet är, ett medlingsinstitut som medlar i konkurrenskraftens namn och en Riksbank som reagerar snabbt och kraftfullt på minsta farhåga om
löneinflation.

– Vi har fått en institutionaliserad statlig lönepolitik som syftar till löneåterhållsamhet. I det läget kommer löneandelen inte att öka, utan möjligen hålla sig konstant. Extrema chocker kan flytta den, men på sikt kommer det inte att hända så mycket, säger Erik Bengtson.
Enligt honom är ökade inkomstskillnader en konsekvens av en lägre löneandel.

– Kapitalinkomsterna är mycket ojämnt fördelade och koncentrerade till en liten grupp. När en större del av de samlade inkomsterna går till denna grupp ökar inkomstspridningen, säger Erik Bengtsson.

Men den österrikiske nationalekonomen Engelbert Stockhammer hävdar att en fallande löneandel även kan skada tillväxten genom att hålla tillbaka den allmänna efterfrågan. Lägre löner pressar ned den inhemska konsumtionen. Enligt den gängse ekonomiska skolboken kompenseras det av att ökade vinster stimulerar fram mer investeringar, men han framhåller att det inte har blivit något uppsving av investeringar den här gången.

– Finansialiseringen av ekonomin har inneburit en stor förändring. En ökande andel av vinsterna stannar inte längre inom företagen för att återinvesteras utan betalas i stället ut genom ökade aktieutdelningar. Dessa pengar hamnar sedan hos olika fonder eller i de superrikas händer, säger Engelbert Stockhammer, som författat ett av kapitlen i boken.

Enligt honom avgörs löneandelens inverkan på efterfrågan ytterst av hur nettoexporten påverkas. I ett exportberoende land kan lägre inhemsk efterfrågan mer än kompenseras av växande överskott i handeln med omvärlden. Något som Sverige och Tyskland är typexempel på. Men österrikaren poängterar att den svensk-tyska tillväxtmodellen på sikt är ohållbar.

– Den bygger på internationella obalanser. Om alla länder skulle anamma denna strategi skulle effekterna ta ut varandra. Länderna framstår som framgångssagor bara om de betraktas isolerat, säger Engelbert Stockhammer, som hävdar att Europa som helhet skulle tjäna på en samordnad politik för högre löneandelar.