ur Min terräng tror inte på din karta

Jag ser dig sitta där i natten. Lite framåtlutad i soffan vid balkongdörren. Jag sitter också i natten, på sängkanten vid fönstret, utan att direkt veta varför jag plötsligt vaknat, ur en hemsk kallsup. Är det fågeln som försöker undvika att frysa ihjäl genom att hacka i sig fettet på min fönsterbräda jag lagt ut, denna metallblå natt när kvicksilvret går mot -20? Är det de hemlösa som bryter sig in i källaren i skräcken för att också de dö. Falla som stelfrusna, inte som fåglarna från träden landa mjukt i en snödriva; falla på gatan, spruckna läppar mot isen. Jag sitter på min sängkant, natten är stål och du sitter i din soffa på en annan plats i detta långa land.

I dialog med varandra, och med föregångare, i synnerhet Sonja Åkesson, skrev Jane Morén och Cecilia Persson under nio intensiva januaridagar och med sextio mil mellan sig (Stockholm–Lund) en bok tillsammans, Min terräng tror inte på din karta, bestående av prosatexter, dikter och fotografier. Den är också genommängd av pågående samtidsdiskussioner, till exempel om tv-programmet Uppdrag Gransknings ”avslöjande” att barnfattigdomen i Sverige skulle vara överdriven.

Boken har inte funnit någon utgivare än, men här följer ett par representativa utdrag. (Det hör till bokens idé att man inte får veta vem som skrivit/fotat vad.) Den innehåller även en poetik, som vi får återkomma till.

Du ska gå med tunga steg och nedböjt huvud
ditt hjärta ska bulta av sorg och du ska alltid veta att allt, allt som någonsin hänt
är ditt eget fel

Du ska veta din plats, du ska veta var du befinner dig
i näringskedjan, i pyramiden, i skärselden
det är det du är här för att lära: Din plats.

***

Människor dör och hjärtan brister. Vi faller och reser oss om och om igen.

En dag gör vi det inte.

När vi förlorar kan vi vinna något annat. Mod.

Mod är inte coachernas rapp med statspiskan på marknadens dansbana.

***

***

Vad drömde vi om när vi var små, kanske vågade oss in hos Syon? Fingrar som vägledde oss bland de små häftena med yrken som Frisör, Djurskötare, Kock. Där tog det liksom stopp. Allt annat var liksom sakerna på NK, bara något våra ögon svepte över, vidare mot PUB. Det var på den tiden EPA fanns. Och varuhusen hade billiga lunchserveringar på andra våningen där gamla skönt changserade servitriser portionerade upp maten medan de rökte. Så minns jag det och det var väldigt trevligt. Men jag vet inte om vi någon gång åt där. Mamma tog kanske en kaffe, vi fick dela på en Zingo, så var det nog. Men det var trevligt. Det var som en fest. En lördagsfest. Hela livet tändes upp och allt var plötsligt möjlig mitt i den där klunken Zingo och mamma i fina lördagskläder och hon hade portmonnän med sig.

Ur bokmanuskriptet Min terräng tror inte på din karta

Jane Morén och
Cecilia Persson