Jagutlämnarna

Detaljerna blir bara allt snaskigare. Intimiteten slipprigare. Skildringarna alltmer närgångna, närmast hudnära och befriade från distans och varje ansats till självrespekt. Författarna håller på att bli sina egna kannibaler. De slukar sin själ för att sedan tugga och tugga och idissla den sida upp och sida ner och därefter sälja den på en alltmer rovgirig och sensationslysten bokmarknad.

Bakom finns en övergripande strategi. Det intima, de chockerande avslöjandena och rader skälvande av skandaler ska bereda väg till fetare rubriker, stort uppslagna intervjuer; böckerna ge själsbefläckarna utrymme och bra sändningstid i fler tevesoffor, skapa uppseende och förväntningar.

Vad är det som sker inom litteraturen? Rör det sig om ett antal isolerade företeelser eller speglar denna oblyga och smått vulgära bekännelseiver en större förändring? När Stig Larsson skrivit en längre dikt och under tiden har dragit ur telefonjacket, kommer flickvännen Eva dit upprörd och orolig. Han pekar på sängen där de elva sidorna dikt ligger. ”Men titta då!” ryter han till Eva. ”Till slut tittade hon väl ner på dem… de ligger där framför dig, och de betyder mer för mig än ditt liv.”

Som läsare skäms man å hans vägnar och känner sorg över kvinnan som förödmjukas på detta avskyvärda sätt. Eller när Ann Heberlein skriver ”Jag ringde till min förläggare och grät, nästan varje dag ringde jag till honom och grät”, och försöker i en hel bok att avhända sig ansvaret för sin självmordsbok och i stället skamlöst och fräckt lägga skulden för sina ord på sin förläggare.

Vill vi verkligen veta detta? Vill vi sitta på psykakuten med en uppmärksamhetsnarkoman? Vill vi veta hur den av sig själv geniförklarade mannen på Lills Essingen jagar småflickor och begår sodomi med dem mellan amfetaminrusen och hänger med stadens småbus? Jag tvivlar. Det är massmedierna som lockar läsarna, vilka nog så ofta uttråkade slår igen boken mer eller mindre oläst.

Vissa av dessa böcker saknar inte litterära kvaliteter, särskilt inte Maja Lundgrens Myggor och tigrar och Johanna Ekströms Om man håller sig i solen. Det är inte det frågan gäller, då hade man med fördel kunnat ta exempel som Anna Wahlgrens påhopp på sin dotter i svarsboken Sanning eller konsekvens. Så lågt ska vi dock inte sjunka här.

Tiden då litteratur fick vara enbart litteratur i egen rätt tycks för tillfället alltmer ha hamnat i skuggan av en andra prioriteringar, inte minst hos de stora och ledande förlagen.

Uppmärksamhetens syfte är främst att kränga fler böcker och ge författaren mer tid i massmedieglansens solkiga ljus. Så enkel och sorglig är tanken bakom förlagens hårdsatsningar.

Stig Larsson har knarkat i flera decennier. Han skryter med hur han umgås med kriminella, hur hans beroende vänt sig emot honom, hur han jagat unga tjejer. Maja Lundgren har haft ett förhållande med en gift kulturredaktör. Johanna Ekström ger en närmast skräckartad skildring av sin uppväxt och framställer sina berömda föräldrar i minst sagt märklig dager. Ann Heberlein berättar med en blandning av vällust och klädsam smärta hur hon plågats av sin mentalsjukdom, suttit på psykets galonbrits och väntat på en läkare som ska skriva ut lindrande piller alltmedan hon rovdjurslikt tagit ut sin ohejdbara mani på familj och vänner.

Ett skrik hörs genom dessa böcker. Ett på många sätt vämjeligt och frånstötande skrik: ”Se på mig! Se vad jag gjort! Kom närmare! Titta på mig!” Narcissismen är närmast total. Det rör sig inte längre om bekännelser eller självrannsakan. Det är en sorts ohöljd och snudd på autoerotisk jagpornografi. Många av dem vältrar sig i sina sårade egon, sina marterande erfarenheter, sin ondska och förmåga till självförbrännelse.

De fläker ut sitt innersta; själens inkråm dukas sedan fram på bokhandelsdiskarna. Om de är ärliga och fullt uppriktiga bakom sin iver att framhålla sina brister och tillkortakommanden, ja det vet de enbart själva.

Idag måste varje enskild titel sälja. Så har ekonomerna bestämt, och förläggarna har – såvitt jag vet – utan protester rättat sig därefter. Det är den samtida turbokapitalismen, de snabba och kortsiktiga vinsterna, som förstör och styr även bokutgivningen.

Allt måste kunna säljas. Det är vår tids obevekliga credo. Varenda människa är snart reducerad till att vara en vara bland andra varor. Tandkräm eller schampo, din tid eller en författares innersta och solkigaste hemligheter – det spelar ingen roll, bara det går att omsätta på en marknad. Profiten styr livet. Profitjakten styr litteraturen.

Författaren ska idag helst förvandlas – ja, reduceras – till ett varumärke för att överleva i en hårdnande konkurrens där utrymmet krymper; några få titlar ska sälja mycket – helst i stora pallar på varuhusen – på bekostnad av bredd och mångfald. Den som skriker högst och blottar mest av sitt elände och sin misär vinner, tycks tanken bakom strategin vara.

Gränsen mellan privat och personligt suddas alltmer ut. Kanske tydligast i Lars Noréns En dramatikers dagbok, där stora teaterplaner varvas med tarvlighet mot hans havande flickvän, svinhugg mot kritiker och forna vänner sida vid sida med halvfilosofiska grubblerier och ett närmast sjukligt behov av att köpa märkesvaror till groteska priser. Distinktion mellan privat och personligt tycks höra en annan tid till, trots att det är en av litteraturens viktigaste uppgifter att kunna gå från privat erfarenhet till en personlig berättelse av allmängiltigt värde.

Nu är det de snuskiga och skabrösa, förnedrande och genanta detaljerna, exaktheten i beskrivningen av det allra mest intima, namngivandet av kända människor, uthängandet av nära och en gång kära, tidigare vänner och nyvunna fiender självklar och mer eller mindre en förväntad självklarhet i den jagkannibalistiska litteraturen. Sinnena trubbas av och varje ansats till moralisk hållning och vanlig hederlighet fräts sönder inifrån.

Självupptagenhet framstår som något eftersträvansvärt, som ett mål i sig. Anmärkningsvärt nog har man i USA – på initiativ av det inflytelserika amerikanska psykiatrisällskapet och deras riktlinjer i ”Diagnostic and Statistical Manual of Mental Health” – tagit bort narcissism från förteckningen över psykiska störningar. Självkärlek och en ohälsosam upptagenhet av det egna jaget är idag så vanligt och spritt att alltför många skulle betraktas som mentalsjuka. Det osunda och sjuka måste därför definieras som friskt och fullt normalt.

Det är frågan om ett skov i tiden. Dess bakgrund är inte i första hand psykologisk. Det rör sig om ekonomi och förändrade sociala strukturer. De så kallade sociala medierna driver på utvecklingen. Det är lätt att glömma att på Facebook och liknande sajter är det vi användare som är själva varan. Men här behövs egentligen en annan verktygslåda för att komma åt vad som sker. Den ungerske filosofen György Lukács skrev redan i början av 1920-talet ”Historia och klassmedvetande” där han analyserar och visar på reifikationens tilltagande betydelse. Förtingligandet – reifikationen – där allt förvandlas till varor och där även människan förminskar sig och ser sig själv som enbart en vara, leder till förvridna perspektiv, till en brist på förmåga att betrakta verkligheten med oförställda ögon. Subjekt och objekt flyter samman. Den enskilda människan börjar betrakta sig själv med en främmande och ständigt värderande blick. Som på en vara vars värde enkom kan mätas och ges uppskattning på en marknad. Som först måste säljas för att äga existensberättigande. Konsekvenserna av ett sådant betraktelsesätt är oöverskådliga och djupt skrämmande.

”Diskuterade dagboken”, skriver Lars Norén i sin svarta jättelunta efter ett möte på förlaget. ”Jag sa att jag vill ha några miljoner för den.”

Risken med att vara alltför självutlämnande i offentligheten är att det inget finns kvar av det egna jaget när strålkastarna släcks, publiken vänder dem ryggen för nästa kittlande sensation och tevesofforna släpas in i rekvisitionsförrådet. Ekande tomt, avskalat, total brist på autenticitet – en urgröpt själ, ett skal är det enda som återstår. Vad som kunde säljas är nu sålt. Författaren är förvandlad till ett ting, en sak, och såld på offentlighetens gyckelmarknad.

Den traditionella författarrollen kunde inte vara mer avlägsen.

Dessa självutfläkande författare får självfallet betalt i klingande mynt. Men priset de tvingas betala riskerar att bli avsevärt högre. De går inte att sälja sitt innersta, sin själs hemligheter, utan att förlora delar av sig själv. De töms. De tappas på sin personliga egenart. Ut rinner deras självrespekt och egenvärde som blodet på en nyslaktad gris. De suger ut sig själva i jakten efter en kort stund i massmedieindustrins centrum.

”Se på mig! Kom närmare! Titta på mig!”

Crister Enander