Två dagar efter IF Metalls larm om att antalet allvarliga olyckor ökar på våra arbetsplatser står det klart att även den svåra tågolyckan i Saltsjöbaden berodde på bristande säkerhet.
Vi får därmed ytterligare en påminnelse om den konflikt som råder mellan strikt marknadstänkande och säkerheten på våra arbetsplatser.
När företaget Arriva vann driften av Saltsjöbanan skedde det med ett bud där ingen trafikledning krävdes när det sista tåget gått. Inte heller var tågen utrustade med ATC-system som automatiskt skulle ha bromsat tåget.
Resultatet ser vi i dag. En städerska blir liggande nedsövd på sjukhus med svåra skador efter att det obevakade tåget satts i gång.
Att Arriva efter olyckan valde att skylla på städerskan själv är naturligtvis fullständigt oacceptabelt.
I sin dramatik är Saltsjöbaneolyckan naturligtvis unik, men de mekanismer som ligger bakom är långt ifrån unika. Att skydda sin personal kostar alltid pengar för företagen.
Risken finns då att kostnaden för säkerheten vägs mot andra kostnader när företagen försöker öka sin konkurrenskraft eller vinna bud vid upphandlingar.
I ett strikt marknadstänkande är det ett naturligt inslag i varje företags kostnads/intäktsanalys att se var kostnaderna kan minimeras, ofta utan att ha full kontroll över hur det påverkar säkerheten för de anställda.
Det är därför politiken är så viktig.
En grundläggande norm för människors säkerhet på arbetsplatsen kan politiker utläsa ur rekommendationer från FN:s arbetsmarknadsorgan ILO. Där står att en arbetare aldrig får ses som en vara.
Arbetaren får alltså aldrig reduceras till en kostnad bland andra kostnader och säkerheten på arbetsplatsen måste alltid vara överordnad företagets vinstmaximering, något som tyvärr inte längre verkar vara självklart för många politiker.
Översatt till svensk partipolitik innebär det att regeringen inte får backa från en strikt reglering av säkerheten på våra arbetsplatser, även om dessa lagar och regler hamnar i strid med företagens marknadstänkande.
När IF Metall i fredags överlämnade sina tre grundkrav till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström – nolltolerans mot dödsolyckor på arbetsplatser, mer resurser till Arbetsmiljöverket och krav på ett nytt kunskapscentrum för arbetsmiljöfrågor – var också mottagandet gott.
Enligt Hillevi Engström ska säkerheten på våra arbetsplatser garanteras genom lokalt arbete, tydlig lagstiftning och möjlighet till sanktioner.
Gott så.
Men otvivelaktigt återstår alltför mycket.
Det är ingen slump att de svåra arbetsplatsolyckorna har ökat just under den tid som ramarna vid upphandlingar blivit allt snävare och alltfler anställningar förvandlats till visstidsprojekt och korta bemanningsavtal.
Regeringen kan då inte i ena stunden tala sig varm om människovärde och säkerheten på arbetsplatserna och i nästa stund uppmuntra osäkra anställningar och försämra arbetsrätten, faktorer som vi vet ökar risken för skador och olyckor.
Ännu tydligare motsättning mellan ord och handling lyser ur det faktum att regeringen genast avskaffade Arbetslivsinstitutet när den kom till makten och därefter har skurit ned antalet arbetsmiljöinspektörer med en tredjedel.
Enligt IF Metalls och AFA:s kartläggning har antalet svåra arbetsplatsolyckor, de som orsakat mer än trettio dagars sjukskrivning, ökat med hela 38 procent på två år.
Mycket kan göras av fack och arbetsgivare. Men det är våra lagstiftares skyldighet att skapa regler för arbetstagares grundläggande säkerhet.
