Om konspirationsteorier

Det finns bra och dåliga konspirationsteorier, hela tiden sammanvävda med en stark tradition av bra och urdåliga thrillers. Vi är nog alla paranoiker i grunden, i några av de allra djupaste själsskikten. Och just därför är det extra viktigt att vara kritisk. Konstaterandet av hemliga ränker bakom den officiella fasaden kan vara en ovärderlig hjälp för att orientera sig i en motsägelsefull verklighet – tillhandahålla avgörande pusselbitar. Men tolkningsarbetet kan också lömskt ta över verklighetsuppfattningen, av propagandaskäl (konkreta politiska intressen) i hemlig förening med våldsamt önsketänkande. Taktik som laddas med arkaiska känslor av avund och hat.

Φ

Lars Borgnäs stack länge ut hakan genom att presentera alternativa förklaringar till olösta gåtor i samtiden: ubåtskränkningarna, Estonia, Palmemordet. Man kan säga att han bemötte konspirationer med andra konspirationer. I sin senaste bok, som kom ut 2011 och är mycket läsvärd, Nationens intresse, visar Borgnäs upp en mycket mer ödmjuk och därför mer inbjudande hållning. Det han leder i bevis är att fakta systematiskt har sopats under mattan, verkligheter som de olika utredarna inte velat ta i. Med ett psykoanalytiskt ord, som Borgnäs själv inte använder, kan man hävda att respektive NATO-spåret, militära hemligheter-spåret och polisspåret har trängts bort.

Φ

”Denna värld är mycket komplicerad och vem som är vem kan vara svårt att veta.” Ola Tunanders luttrade sidokommentar säger mycket om andan i hans rapport Libyenkrigets geopolitik (Celanders), en grundlig genomgång av det politiska maktspelet kring den invasion som ledde till Gadaffis död och regimens fall. Nyhetsrapporteringen och de officiella bevekelsegrunderna byggde på skicklig propaganda, visar Tunander; invasionsplaner var klara långt i förväg och det folkliga uppror som visades upp för omvärlden var en fejk med många motsägelser i. Istället skisserar han upp de verkliga maktspelen och de många oheliga allianserna mellan intressen av alla möjliga slag.

Φ

Tunander har även, precis som Borgnäs, varit inne på att tolka ubåtskränkningarna mot Sverige, och i synnerhet vad som egentligen hände i Hårsfjärden. Där Borgnäs (numera) nöjer sig med att konstatera den mörkläggning som förekommit och fortsätter, har Tunander en avancerad bevisföring som går ut på att det var en NATO-ubåt som sänktes eller skadades svårt av en svensk sjunkbomb, och att alla ansträngningar gått ut på att dölja detta. Debatten är ett typexempel på hur samma fakta kan sättas ihop till två eller flera oförenliga bilder, och inte förrän all information finns tillgänglig går det att pejla in ståndpunkterna, till dess får vi famla i mörka vatten.

Φ

Grundproblemet är, tror jag, att så länge meningsmotståndarna bara har tillgång till tolkningar (fakta hör till en obestämd framtid, som i sin tur kommer att förvanska dem) utgår allt de lägger fram från en snegling på en tänkt motståndare, definierad eller ej. Det föreligger en spelsituation. Forskandet och debatterandet får en anstrykning av poker. Och hur strongt är det inte att i ett sånt läge försöka redovisa vad som inte går att veta, för att det ska bli tydligt att allt som påstås tjänar kortsiktiga intressen, oavsett hur mycket det än samtidigt säger sig tjäna sanningen. Reträtten till vad som är möjligt att veta har en avgrumlande effekt. Man synar.

Φ

Ett praktexempel på en samtidsanalys som bara består av propaganda är det häfte Den syriska tragedin som poeten och debattören Mohamed Omar har låtit trycka upp och sprida. Han har fiskat upp just de fakta som talar för hans tes: att Assad-regimen är ett bålverk mot islamsk fundamentalism stöttad av USA. I synnerhet rykten som misskrediterar den syriska oppositionen, vilken bokförs som del av en världsomspännande extremism. Det sorgliga och irriterande hos Omar är kombinationen av ljuv humanism och manipulativ historieskrivning. En islamisk renässans efterlyses, men endast få är inbjudna, och en av samtidens värsta folkmördare ställs upp som dess försvarare!

Φ

Resultatet av motstridiga uppgifter som aktivt bekämpar varandras rätt att överhuvudtaget yttra sig kan bli åsiktsförlamning. Liknöjdhet. Därför är det ett ytterst viktigt arbete att skilja ut vad som går att veta från målsökande spekulationer, alltsomoftast byggda på paranoida fantasier. Det är här filosofin kommer in, med sitt hantverk. Jag är så innerligt trött på svepande anklagelser mot en ”postmodernism” som lär ut att ”det inte finns några sanningar”. Den myten är i sig en propagandastrategi, en lyckad sån. Vad filosofer som Badiou och Lyotard, och det ”svaga tänkandet” i Italien, erbjuder är nya sätt att förhålla sig till sanningarna. Att begära syn.